Växa upp med musik

Växa upp med musik - Ungdomars musikanvändande i skolan och på fritiden är en avhandling av Åsa Bergman som är baserad på en etnografisk undersökning genomförd i en grupp ungdomar som alla gick i samma klass på en högstadieskola i Göteborgs kommun under åren 2002-2005. Syftet är att uppmärksammar hur ungdomarna använder musik för att skapa och uttrycka identitet samt utvecklar musikaliska kunskaper och färdigheter i olika vardagliga situationer och sammanhang

Läs i pdf-format

Allt sedan 1970-talet har musikpedagoger uppmärksammat vikten av att ta hänsyn till ungdomars
musikerfarenheter vid planerandet och genomförandet av formell musikundervisning. Det har också argumenterats för större mängd populärmusikaliska inslag och ökad grad av informellt lärande i skolmusiken. Tanken bakom denna strävan har varit att minska skillnaderna mellan skolans musikvärld och ungdomars musikvardag i förhoppning om att öka elevernas
motivation.

Till följd av denna diskussion organiseras musikämnet i grundskolans senare år på många håll enligt vad jag här väljer att kalla för rockbandsmodellen. Med det menar jag att stor vikt läggs
vid att lära ut gitarr, bas, trummor för att eleverna sedan på egen hand får i uppgift repetera in låtar i mindre grupper. Detta trots att den nuvarande kursplanen är mycket öppet formulerad, både när det
gäller innehåll och utformning. Införandet av informella läroprocesser och musik som ungdomar själva lyssnar på leder inte per automatik till att eleverna blir mer motiverade. Negativa konsekvenser av att rockbandet står som modell för musikundervisningen

Åsa Bergman disputerade vid Göteborgs universitet i juni 2010 med avhandlingen Växa
upp med musik – Ungdomars musikanvändande i skolan och på fritiden.
Ett av avhandlingens resultat är att musik har blivit ett killämne i skolan. Musiklektionerna är
anpassade efter rockbandskillarna.

Åsa Bergman har under tre år följt en högstadieklass för att utröna hur eleverna förhåller
sig till musik i sin vardag. Nedan utvecklar hon några av sina resultat och vilka konsekvenser de får för musikundervisningen. musikläraren hoppas kunna initiera en diskussion om musikundervisningens innehåll, som borde kunna innehålla annat än rockbandsmusik?

I den undersökning jag gjort för min avhandling, genomförd i en högstadieklass i skolår 7-9, framkommer att vissa elevgrupper till och med utestängs från undervisningen när musikundervisningen i allt för hög grad organiseras enligt rockbandsmodellen.

Lättast att utföra de uppgifter som läraren initierade hade de elever som spelade i rockband på fritiden. De hade redan vid musikkursens start i år åtta ett kunskapsmässigt försprång och var också
de som generellt sett var mest aktiva under de musiklektioner jag besökte. I synnerhet när det gällde att agera på de utsatta positionerna som basister, trummisar och sångare. Näst bäst klarar sig de som ägnade sig åt andra former av organiserat fritidsmusicerande, som till exempel att ta instrumentallektioner i kulturskolan.

En majoritet av de elever som spelade i rockband på fritiden var killar. Men att killar generellt sett oftare syns i replokalen på fritidsgården med en elgitarr i handen eller bakom trumsetet innebär inte att det går att prata om killars bättre förutsättningar generellt. Särskilt inte som de killar som saknade
erfarenheter av att spela i band var de som hade allra sämst förutsättningar att nå upp till kunskapsmålen i kursplanen.

De rockbandsoerfarna killarnas strategi under musiklektionerna blev att ta så lite plats som möjligt och lägga sin ambition så lågt det bara gick. Jag hörde dem ofta lågmält prata med varandra om hur
mycket tid det var kvar på lektionen, som om de allra mest längtade efter att få gå på rast. Allt eftersom kursen gick ökade därmed kunskapsglappet mellan de killar som spelade i rockband på fritiden och de killar som inte gjorde det.

Specifikt för musikundervisningen som var föremål för min undersökning att halvklass, enligt elevernas egna önskemål, innebar en tjej- och en killgrupp. Kunskapsnivån i tjejernas grupp var avsevärt mer jämn jämfört med i killarnas. De få tjejer som någon gång deltagit i rockskolans verksamhet hade gjort det under en begränsad tid, och de hade därför inte något kunskapsmässigt
försprång gentemot de övriga i gruppen.

En effekt av det var att det fanns ett större utrymme för tjejerna att uttrycka önskemål om ett lägre tempo på genomgångarna och för att be att få spela varje låt lite längre tid. Likaså var det i
tjejernas grupp mindre problematiskt att prova på att spela bas och trummor utan krav på att det skulle låta perfekt än för killarna i samma situation.

En annan tendens när det gällde tjejernas agerande var att de ofta betonade sin oförmåga att klara av de olika momenten. Det var också vanligt att de beskrev sig själva som omusikaliska. Tjejernas sätt att prata om sin kompetens eller bristande sådan hade dock mycket lite koppling till deras faktiska färdighetsnivå och deras möjligheter att klara av de respektive momenten. Det var snarare så att det var de duktigaste tjejerna som allra starkast betonade hur svårt ett moment var och hur oförmögna de uppfattade sig själva. Inte heller i något annat sammanhang där jag observerade ungdomarna pratade tjejerna om sig själva och sin kompetens i nedlåtande termer så som de gjorde på musiklektionerna.

Att tjejerna under musiklektionerna pratade om sig själva som omusikaliska och beskrev vissa moment som svåra handlade sannolikt inte enbart om att de saknade i sammanhanget "rätt" sorts förkunskaper. Det kan också ses som att de förhöll sig till att musikämnet, som på grund av att den var organiserad enligt rockbandsmodellen, fick en maskulin könskodning. Det kan tänkas att tjejerna uppfattade det finnas en konflikt mellan att utföra uppgifterna på musiklektionerna och agera feminint i linje med gällande normer för hur en tjej bör vara och vad hon bör göra och inte bör göra.

Femininitet brukar kopplas samman med egenskaper som måttfullhet, kontroll, inlevelseförmåga och tolerans vilket kan beskrivas som oförenligt med att ta plats bakom trumsetet eller riva av ett solo på elgitarr. I nians musikkurs, då eleverna hade i uppgift att skriva egna blueslåtar, blev tendenserna med de "osynliga" killarna och tjejernas prat om sig själva som dåliga än mer tydlig. Kunskapsklyftan mellan de killar som spelade i rockband på fritiden och de som inte gjorde det blev allt större ju längre tiden gick och på tjejernas lektioner pratades det mer och mer om hur omöjlig uppgiften var och hur dåliga de själva var.

Min slutsats är att musikundervisningen då den är organiserad enligt rockbandsmodellen gynnar vissa elever på bekostnad av andra, både med tanke på elevernas tidigare erfarenheter av att musicera och i vilken utsträckning de förmår agera maskulint på det sätt som krävs i rocksammanhang. Jag vill därför hävda att en av de största utmaningarna, både för musiklärare verksamma i grundskolans senare år och i gymnasieskolan är att utveckla strategier för att motverka de negativa konsekvenserna som kan följa när rockbandets informella läroprocesser