Yrkesambitioner

Musikläraren läste härförleden ett examensarbete som handlar om de strategier musiklärare använder för att få arbetstiden att räcka till när de "planerar och fördelar sin arbetstid på undervisning och andra förekommande arbetsuppgifter", som det är formulerat i texten. Examensarbetet är skrivit i maj 2008 av Anna Carlsson och Linnea Martinsson som samma år tog sin lärarexamen vid Göteborgs universitet. Det empiriska materialet bestårav intervjuer med fem lärare i musik. Efter vår läsning av examensarbetet tar vi kontakt med Anna Carlsson och kommer överens om en tid då vi kan prata lite mer om relationen yrkesambitioner och hur verkligheten blev...

När Musikläraren träffar Anna Carlsson är klockan strax efter sex på kvällen. Den ordinarie personalkonferensen på tisdagseftermiddagarna slutade för en timma sedan. Innan vi börjar samtalet plockar vi ur minnet upp Annas och Linneas "strategier för att få arbetstiden att räcka till": Det är viktigt att våga stå på sig, sätta gränser, sträva efter ett gott kollegialt samarbete samt att ha en mentor i början av anställningen.

– Du har jobbat några år nu efter din examen och du jobbar som lärare i musik och spanska. Hur går det?
– Det går bra. Det är mycket... och det tar ett tag att bygga upp sin bas, att hitta sitt sätt att vara som lärare. Jag har rätt stora grupper, mellan 24 och 28 elever. Jag har spanska hälften av tiden och där är grupperna lite mindre. Eleverna har musik terminsvis, 80 minuter en gång i veckan och det systemet är väl ...sådär. När man väl börjar känna eleverna skall man lämna dem. Vi får se...Jag har förresten också elevens val en gång i veckan för år 8 och 9.

– Om du jämför de ambitioner som finns i examensarbetet med hur det blev...?
– Jag snabbläste examensarbetet igår och jag är väldigt glad över att vi skrev om just detta. Det har varit svårt att genomföra idéerna, svårare än jag trodde. Men det är bra att ha våra ambitioner i bakhuvudet. Jag är medveten om att de finns och kan relatera till dem, man förstår tydligare nu vad våra informanter menade. Man har ju på sätt och vis en liknande arbetssituation själv.

– Om du tänker på Gannereds dimensioner...?
– Den pedagogiskt-didaktiska dimensionen arbetar jag mest med. Jag försöker även utveckla mitt sätt att dokumentera verksamheten så bra som möjligt. Men ibland rinner tiden bara iväg. En del elever får bättre dokumentation än andra helt enkelt på grund av att jag råkar ha mer tid när jag skall skriva ner omdömena. Den sociala dimensionen och den emotionella känns jät- tebra. Jag är med i ett arbetslag med lärare i franska, no, so, matte, svenska, engelska, träslöjd och idrott. Det är högt i tak och jag kan säga vad jag vill.

– Och bufferttiden och ramfaktorerna? Hur gick det med dem?
– Nja. Det är svårt. Jag har ett ganska bra schema i år. Jag är schemalagd 37,5 timmar i veckan inkl. lunch. Av dessa tim- mar undervisar jag 19,5 timmar. Vi har tre timmar konferens i veckan och jag har en timma mentorstid för 14 elever. Schemat är rätt fullt men den elevfria tiden är väl sammanhängande. Bufferttid för skrivande av arrangemang och körförberedelser saknas i mitt schema. Men det kanske kommer en dag...

– Tycker du att du arbetar mer än du får betalt för?
– Ja, det gör jag nog. Rättning tar mycket tid och plankning av låtar. Jag gör också rätt mycket eget material, vi har ju ingen heltäckande lärobok i musik. Jag kanske borde börja dokumentera min arbetstid också.... det vore väl en bra idé?

– Hur mycket tjänar du?
– När jag började hade jag 21.000:- När jag fick mitt examensbevis och därmed mitt nya kontrakt fick jag ytterligare 2.500:-

– Står du på dig? Kan du säga ifrån?
– Att säga nej och säga ifrån... det är två olika saker. Vi måste exempelvis gå in och täcka upp för kolleger som är hemma för vård av barn. Det kan man inte säga nej till. Nu får vi också ersättning i tid eller pengar för detta och det är bra. Att säga ifrån... det är jag ganska bra på.

– Är det något som du måste säga ja till men egentligen skulle vilja säga nej till...?
– Nej, inte vad jag kan komma på. Jag har visserligen ett extra uppdrag som jag egentligen inte anmälde mig till men som det var svårt att säga nej till. Det är också svårt att säga nej när det gäller saker som rör skolavslutningar. Som musiklärare är man ju spindeln i nätet då, och drar därmed också det tyngsta lasset helt in i de sista minuterna av terminen. Flera av arbetsuppgifterna skulle kunna fördelas bättre bland alla skolans kolleger, för som det är nu, är det i princip bara rektor, min kollega Roger och jag själv, som "ordnar" högstadiets avslutning.

– Visar skolledning och dina kolleger uppskattning för vad du gör.....
– Ja, det tycker jag, för avslutningarna i alla fall.

– Hade du en mentor i början av din anställning?
– Ja, det hade jag, under provanställningen,
sedan kan man säga att hela mitt arbetslag fungerar som mentorer – de är jättebra.

– Hur upplever du din arbetstid i stort med utgångspunkt att du är tvåämneslärare?
– Musiken är mer fysiskt slitsamt och det är mycket svårare att dokumentera undervisningen och elevernas resultat. Jag träffar musikeleverna en gång i veckan. Spanskeleverna ser jag två gånger i veckan hela året. Jag håller dem mer levande. Plankning och att skriva ner låtarna på ett för eleverna tydligt sätt tar ju som sagt mycket tid. Men musikundervisning är på ett sätt mer tydlig. Man får direkt respons på att eleverna har lärt sig något.

– Om du skall säga något om lärarutbildningen i relation till hur det blev...
– Jag har lärt mig nästan allt på plats. Vi borde ha mer metodik i utbildningen, där man resonerar om undervisning och där man får veta vad som kan gå fel. Det är aldrig fel med praktiska tips.

– Gjorde du rätt när du blev lärare?
– Yrket är mycket mer administrativt och fostrande än vad utbildningen föreberedde oss för. Mycket tid går åt till upprätthållande av ordning och "tjatande" om pennor, böcker och läxor, något som man knappast tänker på när man studerar till lärare. Men å andra går tiden snabbt och varje dag bjuder på många härliga överraskningar. Ja, jag gjorde nog rätt. Jag kan inte tänka mig något bättre trots allt...