När kraven blir höga

Mailen andas hat, hot – och desperation. Jag har inte orkat läsa de sista. Visst kan jag förstå denna mammas kamp för sitt barn – jag är ju själv mamma. Hennes kamp gäller ett VG. Jag har bara satt et t  G på hennes son, vilket jag har gjort helt i enlighet med kriterierna. De har önskat ett högre betyg och han måste ju komma in på samhällsprogrammet med specialinriktining! Pojken själv har jämfört sig med sina klasskamrater och tycker att han är minst lika bra som de är  i musikämnet. Dessutom borde jag ta hänsyn till att han har annan verksamhet efter skolan varje dag, vilket gör att han bara kan träna till prov och läxor när han åker buss. Jag borde också ta hänsyn till att han inte kan jobba med den och den, och den och...... Drömmen om en gymnasielinje med hög status borde finnas inom räckhåll om jag bara kunde sätta ett VG – och om So-läraren också kunde godkänna honom i sina ämnen!Egentligen hade han nog tänkt sig el-och tele från början, men han är så begåvad på sitt specialområde. Nu ställer mamma krav! Endera dagen får vi ta ett möte inne hos rektor. Magkatarren gör sig gällande och sömnen blir mindre god. Jag ser inte fram emot mötet.

I den kommande kursplanen ställs det också krav – höga sådana. Jag känner mig inte speciellt lycklig över det, för jag tycker att kraven redan är tillräckligt höga i den nuvarande kursplanen. När började jag själv egentligen att komponera, eller arrangera musik? Ja, inte så tidigt som i högstadiet i alla fall och jag anser fortfarande att dessa moment först kräver ett visst musikaliskt kunnande. Utan krav växer inte individen, men blir de för höga är det lätt att helt lägga av. I allt vad vi gör behöver det finnas ett mått av balans. Hur ska vi kunna motivera ännu högre krav inför våra föräldrar och elever? Jag undrar. Till helgen kommer vi i styrelsen jobba med våra synpunkter på kursplanen. Hoppas att vi kan påverka innehållet till sans och balans!

Ibland ställer livet självt alldeles för hårda och tuffa krav på individen. Så är det/var det för min förre mentorselev, som jag släppte ifrån mig från år 9 nu i våras, och som nu ligger i koma. Fem procents chans finns det att han ska vakna upp igen, men till vilket liv då? Själv ville han avsluta det som han tyckte var hopplöst och förtvivlat. Jag satt på korridorgolvet förra läsåret och pratade med honom om hans tankar. Med svåra operationer både bakom och framför sig var det stundom mycket svart och svårt att orka. Han var ändå min hjälte, en fantastisk kille, social, underfundig och med ett mycket stort hjärta i en liten kropp. Så tungt det är att veta att inte jag eller någon annan lyckades få hans vågskålar i livet att vara i balans med varandra. Som Gessle sjunger, så är det ”tuffa tider” ibland och kanske blir man något starkare när de är över – om de nu går över.....

                     "Det är tuffa tider för en del
                     För drömmare, för en drömmare
                     Tunga tuffa tider
                     När man står bredvid
                     Som en drömmare, som en drömmare

                     Ibland kan jag undra
                     Hur vardagen sett ut
                     La na na na na - la na na na na
                     Om man hade haft tur"

Mitt liv går trots allt vidare. Jag har så mycket vackert, härligt och positivt som överväger, så nu trycker jag ner den tunga och ledsamma vågskålen för en stund, försöker släppa de mörka tankarna och ger mig själv möjligheten att känna balans i tillvaron. Nu går vi mot ljuset! Varma hälsningar till alla hårt kämpande musiklärare, från er MR-ordf, Kristina Stenborg

PS: Glöm inte årsmötet och nätverksdagen i mars, månaden som är en vågbrytare mellan vinter och vår. DS.