På riktigt!

Tonårssonen berättade i morse något om John Lennon, som jag tidigare aldrig hade hört. Det må vara sant eller en skröna – likväl intressant! Enligt sonen, stämde Lennon ner D-strängen vid inspelningar, eller på konserter, för att moster Mimmi (ställföreträdande mamma till Lennon) skulle kunna höra just hans gitarr. Då kunde hon ju faktiskt höra att det var han som spelade! Jag tänker vidare på Beatles, som ju kunde gå direkt in i studion och spela in utan omtagningar, eller pålagda finesser i efterhand. Kanske blev det någon falsk ton här och var, kanske blev något solo utöver det vanliga, men det var i alla fall musik i stunden – levande just då och alldeles på riktigt.

Jag funderar över vad det är som styr våra val av musik, vad som är bra eller dåligt?! Ja, det kanske finns i lyssnarens öra, eller egna inre upplevelse. Har någon rätt att tycka att något är bättre eller sämre? Familjens frukoststund blev till en diskussion om riktigt musik. Är det riktig musik , när en artist går in på scenen och gör specialskrivna, marknadsanpassade låtar skrivna efter ett ”säkert” recept på en hit!? Ingen av oss hittade något egentligen särskilt bra svar på frågan vad som kan benämnas riktig musik. Musik skrivs ju för olika tillfällen och sammanhang, har olika funktioner och berör antagligen de flesta människor på de mest varierande sätt. På den konsert jag senast bevistade – med Bo Kaspers i Göteborg – skrattade, sjöng och klappade jag euforiskt. Ja, jag t o m rördes till tårar när någon av texterna fick fäste på djupet. På söndag ska jag lyssna på Göteborgsoperans uppsättning av Beethovens Eroica.  Pöntinen ska spela vackert på flygeln och dansarna ska kommunicera budskap till mig med sina kroppar. Jag känner mig övertygad om att Beethovens starka musik kommer att nå mig mer än bara på utsidan!

Som vi alla vet, går det att göra pengar på musik och när marknadskrafterna styr kan man väl i alla fall få fundera över vad det är som kommer ut på andra sidan – den sida som konsumenterna befinner sig på. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att all musik som styrs av ekonomiska intressen inte är äkta eller fyller en funktion för de som lyssnar, men i det stora flödet av musik vill jag inte drunkna i de låtar som inte har något att säga mig. Förstår ni vad jag menar? En av mina elever skrev i sin fördjupningsuppgift i musikhistoria: ” Det verkar som om man gjorde riktig musik på 1700- och 1800-talet och inte bara klistrade ihop färdiga delar. Man hade också många riktiga instrument….” Ja, hon hade ju kommit en bit i sitt reflekterande…..

När jag ibland tittar på ”Idol” så får jag ofta känslan av att det inte egentligen är musiken som är det som lockar och drar de förhoppningsfulla sökande i programmet – även om motsatsen också syns emellan varven. Att bli någon, att få vara en av alla de stjärnor som lyser starkare än en strålkastare på scenen är det som hägrar! För att bli någon måste man synas, måste man stylas, måste man utmärka sig med det lilla extra. Först då hör man till familjen! Kanske är det det som Mando Diao vill påtala i sin låt ”Added family”:

'Cause the stars have closed their eyes
so they won't See Jim light his management
And watch Dan lose his tournament
And poor Dolores' hardcore stars
They tried to rule but ran to far
And Jimmy fucked the glam for fun
As he screwed his chicks he's done
And all you dandies thought you won."

Om man då inte har bottnat med den egna innerliga önskan att göra musik – alldeles på riktigt, ja då blir det bara en chimär, ett hastigt uppflammande tomtebloss, som slocknar alltför snabbt. För egentligen utgår ju all musik från oss själva, från vår egen önskan om ett betydelsefullt liv, ett liv där man känner, andas, gråter och skrattar. Katarina Mazetti (hon som skrivit ”Grabben i graven bredvid”) ondgjorde sig över borttagandet av de estetiska ämnena som kärnämnen på gymnasiet i en av sina krönikor i ICA-kuriren före jul.: ”Tror politiker att vi bara har en hjärnhalva?” Ja, ska vi utgå från bara en hjärnhalva då borde vi få halva liv också, så djupt dramatiskt tror jag faktiskt att det är! Med höger hjärnhalva och en bit av hjärtat kan vi komma betydligt mycket längre. Då blir det musik som måste vara  - på riktigt!

Krönika av Kristina Stenborg