Verklighetens musiklärare

Tidningen Musikläraren fortsätter sin serie med att presentera
musiklärares verklighet och vardag. Denna gång är det Susanne Nygren Verbeij från Örnsköldsvik som låter oss ta del av sina erfarenheter. Susanne berättar i nedanstående text hur hon började att vikariera som obehörig, en erfarenhet som innebar att hon kände att hon måste utbilda sig. Efter examen 1986 har elever på flera skolor mött hennes undervisning.
Vad Musikläraren särskilt uppmärksammar är att Susanne strävar efter att förankra sin undervisning i aktuell forskning. Det känns bra att veta att musiklärare har på ”fötterna”!
Bäste musiklärare, håll till godo!

Omställningar efter nya läroplaner
Jag började att jobba som musiklärare i musikskolan i ett år direkt efter gymnasiets musiklinje. Jag ville pröva mitt yrkesval i skarpt läge innan jag fortsatte studera och det gav blodad tand. Jag fortsatte på Kapellsbergs Musikskola i Härnösand, via ett år till som musiklärare och
sedan SMI i Stockholm och sångpedagogprogrammet där. Jag lockades av deras upplägg med metodik och genrebredd, som på den tiden mer eller mindre lyste med sin frånvaro på musikhögskolorna.

1994 startade Musikestetiska programmet i Hudiksvall och jag var med på den spännande resan redan från början. 2017 gick flyttlasset till hemstaden Örnsköldsvik och musikestetiska programmet på Nolaskolan. Sju härliga år blev det innan jag, inte utan sorg, lämnade Nolaskolan då hade jag blivit överflödig efter GY11:s genomslag, då estetisk verksamhet försvann från läroplanen tillsammans med biinstrument.

Jag trivdes verkligen fantastiskt bra på Nolaskolan i centrala Örnsköldsvik, både med eleverna och kanske allra mest med kollegorna: Att ha kollegor att samarbeta med och genomföra olika projekt tillsammans med, att diskutera allt från betyg till didaktik med, var helt fantastiskt. Estetprogrammet är dessutom högt uppskattat av hela skolan. Det är en annan värld än att vara klasslärare i musik på grundskolan.

I grundskolans klassundervisning mötte jag nya utmaningar. Undervisning på gymnasienivå ställer andra krav på ämneskunskaper. Under- visning i grundskolan ställer krav på kunskap i pedagogik, didaktik och metodik på en helt annan nivå. Det är utmanande på riktigt. Ibland funderar jag hur de tänker de som tycker att lärare på gymnasienivå ska ha så mycket högre lön än lärare i grundskolan. Båda lärarkategorierna har sina egna utmaningar och jag skulle absolut påstå att det är pedagogiskt svårare på grundskolan. Men arbetet värderas ändå lägre när det kommer till lönesättning och den allmänna uppfattningen verkar vara att det är högre status att undervisa på gymnasienivå. Märkligt hur ”status” och ”lön” verkar hänga ihop...

Jag trivs i alla fall hur bra som helst med att undervisa i yngre åldrar och uppskattar utmaningarna det för med sig. Det får mig att hålla mig alert och hela tiden reflektera över min undervisning – och det gillar jag. Att se glädjen hos eleverna när det de får ackordbyten
att funka eller polletten trillar ner över hur notsystemet fungerar är obetalbart!

Det var fram för allt ensamheten som klasslärare i musik drabbade mig när jag bytte skolform. På en mindre skola är man ensam i sitt ämne, med allt vad det innebär. Man har ingen att bolla och diskutera med, inte dagligen i alla fall. Faktiskt väldigt sällan, om ens någonsin.
Klart att man har kollegor, men de ”pratar inte samma språk”; ingen förstår sig riktigt på vad man gör. Kanske lever en föreställning om musikämnet kvar från tidigare läroplaner, när kraven inte var så höga och det centrala innehållet inte var så fantastiskt välfyllt? Jag känner mig
ibland väldigt ensam.

Lokaler och utrustning
Generellt finns ju inte så mycket till läromedel för musikämnet, på den punkten har vi alla en rutin att skapa eget material. I vårt lokala nätverk delar vi material med varandra, liksom i Facebookgruppen Musiklärarna. Väggarnas kulör vittnar om tidigt 80-tal, och antalet hål i ytskikten pratar samma språk. Men pedagogiken, didaktiken och metodiken inom väggarna
är i framkant! Det går att skapa arbetsro och trygghet även i slitna rum. Vi har så klart fördelen av att vara en liten skola i ett mindre samhälle med allt vad det innebär. Vi har ändå vår andel av elever med särskilt behov av stöd. Ibland är det en fördel att alla känner alla, ibland inte.
Köpmanholmenskolan fick väldigt fina omdömen efter Skolinspektionens besök hösten -24! Det känns otroligt bra att en liten skola några mil från stan kan hålla så god kvalitet trots knappa resurser. Vi är ofta underbemannade, trollar knäna i slitna lokaler men gör ändå ett väldigt bra jobb. Jag var en av lärarna som fick besök. Jag fick inte välja själv vilken lektion de
skulle besöka, men det gick bara fint. Jag tror eleverna glömde bort att inspektören
fanns där.

Nätverk!
Jag behövde göra något. Jag kunde väl inte vara ensam om att känna mig ensam? Och hur är det med likvärdigheten i kommunens alla skolor om vi aldrig pratar med varandra om hur och vad vi gör? Jag fick stöd för min idé om ett nätverk för musiklärarna i kommunen från min dåvarande rektor, som gick ett steg längre och drev på för att det skulle nätverkas för alla praktisk-estetiska ämnen.

Idag har vi en utbyggd nätverksstruktur i kommunen för alla PE-ämnen, med en styrgrupp bestående av representanter från alla PE-ämnen och bildningsförvaltningens verksamhetschef Mikael Beilin, som träffas flera gånger per år. Vi sammankallar sedan våra respektive nätverk till fortbildningsdagar och träffar, fördelat över året och nätverksidén har spridits till många kommuner över landet. Här pratas det också om att det egentligen borde finnas nätverk för alla ämnen, just för likvärdighetens skull, där man kan diskutera lektions-innehåll, bedömning och dela med sig av material, precis som vi gör inom PE-nätverken.

Bland det första vi gjorde var att göra en inventering över musikämnets fysiska förutsätt-ningar på alla kommunens skolor, vilket resulterade i en rapport som blev klar 2015 med statistik som klargjorde olikheterna och ställde de fysiska förutsättningarna i ljuset av kraven från läroplanen och betygskraven. Den lämnades till både förvaltning och nämnd och jag fick en klapp på axeln och fick veta att jag hade varit duktig. Men jag kan väl inte påstå att den fick någon effekt på resursfördelningen, tyvärr.

Nätverket bröt både min och andra lärares isolering, jag var inte ensam om känslan och behovet av meningsfull fortbildning var stort. Hösten 2024 åkte ett litet gäng av oss till Kunskapsdagarna vid Umeå Universitet under vecka 44, med övernattning på hotell och allt. Mycket trevligt och uppskattat av de som var med!

Tack vare nätverket har vi kunnat arbetat fram en gemensam syn på bedömning och innehåll i undervisningen. Vi formar vår egen fortbildning och är på väg att få till en gemensam års-planering som i grova drag ska vara den samma på alla skolor. Det ger en likvärdighet och förenklar mycket, till exempel när en elev byter skola; då vet man att den nya eleven arbetade med ungefär samma moment förra terminen och förra läsåret, och risken för kunskaps- och färdighetsluckor minskar.

Att bygga upp en musiksal utan resurser
När jag först kom till Köpmanholmenskolan 2013 fanns visserligen en sal som var tänkt till musiksal. Där stod ett äldre piano. I ett hörn fanns också två akustiska gitarrer som tillhörde Kulturskolan och lite claves, trianglar och några andra små saker i ett skåp. Jag fick 3000 kr i budget.
Efter hårda förhandlingar lyckades jag få loss mer pengar, i omgångar, för att köpa in instrument så eleverna skulle ha en chans att nå målen. En pott på ca 8000 kr per år blev det. Med den sortens ekonomi tar det tid att bygga upp en musiksal. Jag hittade en whiteboard på vinden med notsystem och gamla stolar i källaren på en annan skola.

Jag förhandlade hårt i den lokala musikaffären också för att få så mycket som möjligt för pengarna, och prioriterade det nödvändiga före det roliga. Ett år fick jag extra pengar för att köpa in ett elpiano, så jag kan se eleverna när jag spelar och kan ställa in volymen vid behov. Ett annat år fick jag pengar till ett digitalt trumset, och så vidare. Idag börjar musiksalen –
med grupprum – vara skapligt utrustade och våra gamla claves kommer också till användning.

Kan en ”signaturmelodi” skapa sammanhållning?
Jag brukar låta alla årskurser få sjunga tillsammans på avslutningarna vid jul och sommar, en ”storkanon” vid vardera tillfället har blivit lite av en tradition. I mitt huvud blir det ett tillfälle där eleverna får träna på att inordna sig i ett större sammanhang, ta instruktioner och anpassa sig och samtidigt känna att de är en del av något som är mycket större än de själva. Hur ofta reflekterar vi över att musiken är ett demokratibärande ämne?
Idag sitter jag och knåpar ihop det sista på en ”signaturmelodi” till skolan. Eller till eleverna, rättare sagt. En liten sång som förhoppningsvis ska ge en känsla av ”vi”, som vi kan sjunga tillsammans, alla årskurser. Jag tänker mig en refräng som kan sjungas som kanon, en text som knyter an till området skolan ligger i och vad som förenar oss här. Kanske siktar jag för
högt när jag tänker att en liten sång, eller att eleverna får sjunga ofta tillsammans, ska ha betydelse för sammanhållningen och vi-känslan på skolan. Kanske inte. Jag tror inte att det kan skada i alla fall. Jag tänker låta den göra testpremiär i årskurs 3 efter sportlovet och då får vi se vad de tycker om den.
Årets treor är fröjd för en musiklärare; de lyssnar, gör som man säger, tycker att det är jätteroligt att sjunga (tack till förskolan och lågstadiet som låtit dem sjunga mycket!) och spela. De reflekterar över sitt gemensamma musicerande på ett jag aldrig upplevt förut. Varje lektion avslutas med självutvärderingsmodellen ”2 stars and a wish”, där eleverna får reflektera och lyfta fram två saker de gjort bra under lektionen och en sak vi kan bli bättre på till nästa gång. Den sista punkten brukar nästa alltid handla om ”räcka upp handen i stället för att prata rakt ut” eller ”lyssna lite bättre”, men i den här årskurs 3 handlar det mer om ”Nästa gång kan vi tänka på att göra ett tydligare crescendo inför
refrängen”...