Nu går det uppåt, framåt – utför igen…

”Åh, det är väl tur att musiken i alla fall går framåt”, utropade min kollega i dag på arbetslaget. Förvirrat lyfte jag på huvudet och sa. ”Nä, det är ju precis tvärtom!” Jag måste nu berätta att det som föranledde min härliga kollegas uttalande var att hon just hade berättat om familjens lilla tremannadisco under helgen; mamma, pappa och liten son. Min kära arbetskamrat är SO-lärare, så hon hade börjat discot med att införa lite hederlig demokrati. De fick därmed välja låt var tredje gång. Sonen var inte ett dugg imponerad av 80-talsrock eller annan ”gammelmusik”…. Usch, det var ju inte rock – som det skulle vara på hans disco. Att hans definition av rock var bl a ”Manboy” är ju en annan sak förstås. Det var i alla fall just här i berättandet som min kollega gjorde sitt chockerande uttalande och då jag gick till förströdd motattack. Ni vet ju att man ska undvika att verka som en snobbig musiklärare och bestämma vad som är bra eller dåligt, så det gäller ju att ta det liiite lugnt:)

Nu har våra körelever på skolan bestämt att vi ska träna in ”Musical High School 3” den här terminen. I dag satt jag och lyssnade på några av låtarna, ändrade på felaktiga ackord – och suckade. Inte är det min dröm om musikal. Jag säger förstås inte det högt, för emellanåt är jag en hyfsat väluppfostrad liten musiktant, men sucka lite när man sitter i sin ensamhet och tragglar på dessa romantiska ballader får man väl?

Det lär ju också ha funnits de som förfasat sig något alldeles förfärligt när Beethoven skrev en del av sina stråkkvartetter mot slutet. Sådana märkliga klanger hade de inte hört förut! Då gick det kanske lite neråt – eller framåt…? Själv gillar jag ju dem. Jag minns också att min egen pappa (levde inte på samma tid som Beethoven), som gärna musicerade själv ondgjorde sig över rockmusiken i stort. Det var bara skrän och dunka-dunk! Det knöt sig i magen på mig – för jag tyckte ju visst att det fanns/finns bra rockmusik, men det var svårt att stå upp emot fadersauktoriteten. Därför la jag också min musiklärarauktoritet åt sidan när en av mina elever påstod att ”One Direction” kommer att bli större än – ja, redan är större än – BEATLES! Hela mitt inre kryllade ihop sig och blev en enda ledsen röra. Skulle inte de kära, gamla Beatles stå sig mot denna söta pojkgrupp? Nej, hon hävdade envist att ”One D”  kommer att finnas kvar i flera årtionden, ja kanske om hundra år. Min inre termometer sjönk några grader. Tänk om det kommer någon och sjunger ”Live While We´re Young”, eller någon annan av deras låtar för mig när jag sitter på ”panchis-hemmet”. Blir jag glad då – eller går det rent utav bara utför? Jag vill nog hellre höra ”Maxwell Silver Hammer came down upon her head” och sedan dö knall och fall av ren och skär lycka:)

Smaken är trots allt, tack och lov, som baken, och olika sorters musik har olika sorters uttryck. Jag blev rätt glad under en av mina musiklektioner i dag i alla fall. Jag pratade om hur Bob Dylan revolutionerade folkmusiken och protestsången genom införandet av elektriska instrument. Så fick vi folkrocken! Från Pete Seegers, Joan Baez och Dylans ensamma ylande och ostämda gitarrer blev det då full fart och förnyad styrka på scenen. Så spelade jag upp ett exempel från YouTube, men det dröjde inte länge innan en av mina elever ropade: ”Kristina, de spelar ju inte samtidigt, ju!” Nog var det ös alltid, men hon hade alldeles rätt. Basisten levde sitt eget liv där på scenen och Dylan tutade oförskräckt vidare i sitt tempo etc. Själv kände jag mig lycklig över att mina elever har börjat lära sig att lyssna efter vad man ska göra för att få det att låta bra när man spelar tillsammans – t ex spela samtidigt. Då går det nog lite uppåt i alla fall…/Krönika av Kristina Stenborg