”Hallelujah moments”

   Det finns härliga stunder i jobbet som musiklärare – riktiga ”hallelujah moments”. En sådan stund hade jag här om dagen. Jag gick runt i musiksalen med tillhörande minigrupprum och bedömde elevernas förmåga att spela basstämman på ”It takes a fool to remain sain”. De fick välja mellan att bara spela pulsen eller att spela rytmen, spela bara refrängen eller hela låten. Alla var väldigt ”taggade”, så det var egentligen inte någon som bara ville göra det enkelt för sig. De övade flitigt ihop med sina mobiler, datorer, eller sjöng själva. När jag kom till den sista gruppen strömmade de andra eleverna till med gitarrer och sång. De ville vara med. Själv satte jag mig vid pianot och skrålade med. Vi musicerade. Så härligt det var och så glad man blir!

Samma lektion hade jag bett vaktmästaren att han skulle komma in och filma eleverna – utan huvuden (!), eftersom jag behöver ljudande elevexempel till min centrala ämnesgrupp, exempel som kan bli kommungemensamma och då är det bäst att avidentifiera alla elever. Förra mötet med cä-gruppen tittade och lyssnade vi på elever i år 4, som spelade gitarr. En av tjejerna var hela tiden på väg att sätta fingrarna på rätt plats, men hann inte riktigt med i samma tempo som de andra. Hon spelade inte med flyt. Ska hon hamna utanför kurskraven då? Som förälder tror jag att jag skulle slita mitt hår om mitt barn fick ett F på ackordspel bara för att hon eller han inte var tillräckligt snabb. Jaja, det handlar ju om att träna… men tiden i ämnet är mycket knapp. Man får verkligen hasta mycket skyndsamt fram om man ska hinna testa alla förmågor och samtidigt ge alla tid att träna så mycket som de behöver.

Ett annat ”hallelujah moment” skulle det kunna bli, eftersom alla elever på min skola har fått var sin lånedator av skolan. En dator verkar ju lösa alla livets problem. Men tänk att vi nästan har bytt ut hälften av datorerna sedan eleverna fick dem i höstas – dels för att vi fick en felaktig sändning och dels för att eleverna tappar dem i golvet, musplattorna går sönder etc. En del elever med diagnoser älskar att sitta och klicka på musen hela tiden så att hela datorn låser sig. Några av dem har också svårt för att ha struktur även på en dator och hittar aldrig det de sparat…. Om jag låter gnällig så ska jag genast sluta med det, för trots allt så utvecklar det både mig själv och min undervisning att ta hjälp av datorerna och jag vet att det finns kollegor i andra kommuner som inte ens har en egen lärardator.

Mina nior fick ägna sig åt momentet ”skapa” genom att gå in och experimentera med en ackordföljd på www.jamstudio.com. När de tyckte att ordningen kändes bra repade de in ackorden på gitarr och sedan provade de att sätta melodi och text till.

”Får vi skriva att vi hatar sossarna, Kristina, du har ju pratat om protestsång?”
”Nja…., det är väl inte så bra. Sossarna är ju människor de också”
”Nää, nu gick du allt över gränsen, Kristina.”

Texterna och melodierna blev så klart mer eller mindre lyckade, men eleverna trivdes med uppgiften. Ett par av killarna var kvar utöver lektionstiden, eftersom de blev så inne i sitt skapande. Sedan fortsatte de hemma också. På lektionen för bedömning kunde de sjunga och spela sin egen låt med trummor och elgitarr och – halleluja, deras låt var riktigt bra. Jag hoppas att de fortsätter att skapa. Kreativa människor kommer att behövas i vårt framtida samhälle.

Jag får en del mail från kollegor ute i landet. Några har blivit uppsagda från sina jobb på gymnasiet, eftersom det har blivit färre timmar i musik, några är på väg att ge upp sitt yrke, eftersom det är så mycket runt i kring som tynger ner såsom mycket jobb med att vara mentor, höga krav från föräldrar om att lösa alla problem på minuten, kompisar som bytt jobb och som tjänar betydligt bättre. Andra håller på att duka under av all administration, åtgärdsprogram, uppföljning av de samma, omdömen  o s v. Björklund säger att han vill ha mer kvalité i skolan, men i stället för att ge oss utökade möjligheter att utöva vårt yrke har förutsättningarna beskurits ytterligare. Björklund låter också bli att peka med hela handen när han säger att det är upp till varje kommun att avgöra hur man ska jobba på skolorna, om man behöver ha halvklass i musikämnet för att klara de skärpta kurskraven t ex. Han väljer alltså att blunda för att kommunaliseringen har urvattnat Sveriges skolor. Han är högst upp i hierarkin. Ska han inte ta ansvar? Vi är nog det här landets mest hunsade yrkesgrupp och vi behöver mer än bara tomma ord. Hur ska vi resa oss? Jag kan inte se annat än att vi behöver varandra. Som medlem i MR har du möjlighet att höra av dig med förslag på vad du vill att vi styrelsemedlemmar ska jobba för och hur vi kan göra det. Vi måste ta oss ton, stämma i bäcken, tuta i lurar och höras! Vi vet hur det kan vara att befinna oss mitt ibland kreativa ungdomar som längtar just efter det – att vara kreativa tillsammans med oss.

Kära kollegor, ge inte upp! Hör av er. Hur kan vi stötta dig i ditt viktiga arbete för vår framtid?

Med goda förhoppningar om en ny vår! Krönika av  Kristina Stenborg