Lite närmre himlen…

Vi har en förträfflig man på vår skola. Det är en s k ”handy man”, en man på rätt plats i rätt tid – vår vaktmästare. En tatuerad makrill och grönsvarta kalsonger på väggen i hans arbetsrum bevisar att han med all säkerhet är en riktig ”GAIS:are”, men det får förlåtas honom, för han har som sagt många förtjänster. Aldrig gnäller han för att han måste göra konstiga hål i skåp för mikrofonsladdar som ska prånglas ut just där, eller över att han får hämta upp stora träljusstakar varje år till vårt luciatåg. De är det förresten en annan förträfflig man, och slöjdlärare, som har gjort ett år när jag fick en av alla mina ljusa idéer. Jag har oftast ganska gott om sådana – men ibland måste jag inse att det är någon annan som bör omsätta dem i praktiken…

För ett par år sedan byggde vår händige vaktmästare en pall till mig. På den står jag när jag dirigerar vår skolkör. På så vis kommer jag lite närmre himlen och dessutom kan kören se mig där jag viftar och textar frenetiskt, vickar på rumpan, snurrar och gör grimaser för att få med alla tonåringar på tåget. Vi hade tre konserter just före höstlovet där vi utgick från telefoner. Mot slutet av föreställningen ringde allas mobiler och alla babblade på tills jag avbröt dem. Ni vet väl att det finns en hel del låtar som handlar om telefonsamtal? Med en gnutta fantasi gick det att sätta ihop några av dem till ett litet banalt kärleksdrama. Någon som vill tipsa om en annan idé på tema? Tipsa Musikläraren med en beskrivning av något lyckat projekt. De som kommer med i tidningen belönas med vår tjusiga MR-tröja. Glöm inte att ange rätt storlek!

Mina nior i musik fick träna in Timbuktus ”Alla vill till himmelen” för ett par veckor sedan. Jag delade in dem i grupper och varje grupp fick ansvar för var sin bit av texten. Alla skulle också träna in refrängen och göra s k ”moves” till. ”På torsdag är det bedömning”, sa jag till dem, ”och då ska ni förutom att läsa och sjunga texten rytmiskt utantill visa att ni kan kombinera musiken med danssteg”. När torsdagen kom infann sig en särskild laddning i luften. Eleverna kom till lektionen med mobilerna i handen, tränandes på texten. Jag hade ställt upp mikrofoner – lagom många för att respektive grupp skulle få plats där och hade tänkt ut att de skulle alternera där allt efter vars och ens tur. ”Du ska sitta i mitten”, ropade de. Ha! Vilken tur att jag hade min fina dirigentpall. Där satt jag omgiven av en hel klass där alla skanderade ”…..till himmelen, men få vill ju dö…”. Under refrängen snodde jag runt på pallen, så att jag kunde se alla ”moves”. Det var inte utan att jag kände mig lycklig – nästan himmelskt lycklig, kanske. Eleverna såg lyckliga ut de också.

Vad det gäller vaktmästaren, så försöker jag nu övertala honom att komma in på luciatåget – iklädd tomteluva och på klingande göteborgska läsa en vers på ”I´m dreaming of a white christmas”. Han har inte sagt ett klart och tydligt nej än, men påstår att han inte drömmer om en jul hemma, utan om en i fjällen. Om jag skriver om texten och sätter en svart- och grönrandig luva på huvudet på honom, så kanske det går….., för han är som sagt en förträfflig man!

Från mig, till er alla: ”En riktigt god jul! Det finns säkert ett liv på andra sidan terminen också:-). Krönika av Kristina Stenborg