"Nu ska vi rappa"

Med orden “nu skall vi rappa “ inleder Johan Söderman, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet och som skrivit avhandlingen ”Rapp i käften”, sin workshop den trettiofemte nätverksträffen i musik. Framför sig har han ett femtiotal musiklärare. Med orden refererar han till sångboken “Nu skall vi sjunga”, som lär ha sålt i 2 miljoner exemplar och han hoppas med en glimt i ögat att, hans bok “Nu skall vi rappa” kommer att säljas i lika många ex.

Johan fortsätter med att säga att begreppet hiphop är “kraftigt intertextuellt” och myntat av litteraturforskare. Begreppet är kopplat till dataspel, musik och 40 års samhällsutveckling. I hiphopen är nästan allt “tillåtet och inget döljs...” Johan ber så deltagarna att berätta om sina relationer till hiphop-kulturen. Många av musiklärarna hänvisar till möjligheten att integrera mellan olika skolämnen, tillämpa prosodi, puls och rytm samt de sexistiska inslagen i hiphopen.

Därefter visar Johan en film från en musiksal i New York. En kvinnlig musiklärare, en hiphop-ambassadör, gör en cirkelövning med bl.a. human beat där hela kroppen används som instrument. Eleverna går in och ut ur cirkeln och visar upp vokala och rytmiska uttryck. Cirkelövningen speglar, enligt Johan, en naturlig metodik; eleverna får hålla på hur länge de vill, träda tillbaka, vila och komma åter, allt medan gruppdeltagarna och läraren tillsammans upprätthåller ett beat.

Johan går vidare med att konstatera att den kulturella nedrustningen fortsätter i USA, anslagen skärs ner i samtliga delstater, ungdomsgårdarna blir färre medan antalet poliser blir fler och hiphopen breder ut sig. Hiphopen fortsätter att gestalta och kommentera den samhälleliga utvecklingen. ”Man brukar säga att hiphopen startade i ett socialt nedrustat Bronx i början av 80-talet. Ekonomin var urusel. Fastighetsägarna anlitade ungdomarna för att sätta eld på husen och på så sätt få ut försäkringspengar. Och det fanns i New York hundratals gäng som rivaliserade med varandra på olika sätt”, säger Johan. Men gängmedlemmarna tröttnade efter hand att gå på sina kompisars begravningar och började använda sig av musikaliska och verbala uttryck i gängkrigen. Battlekulturen uppstod. Det blev accepterat att tävla i dans och att använda turntables som man rappade till. Ett vanligt inslag var att slänga käft med dem som stod runt och lyssnade.

Hiphopen kan liknas vid vilken kunskapsrörelse eller folkrörelse som helst, påstår Johan. På 1990-talet härjade ett kulturellt krig genom hiphopen. Hiphop-pedagogiken, som svar på skolans misslyckade pedagogik, förespråkar bl.a. ett innehåll som överger den vita mannens historia och kultur och som istället orienterar sig mot den afroamerikanska. Johan hänvisar till förgrundsfigurerna Africa Bambaata och W.E.B Dubois. Den senare var den förste svarte studenten som tog en doktorsexamen. Svarta Pantrarna och många hiphopare har Dubois som förebild. Dubois betonade vikten av att studera estetik, kultur och att det måste finnas afroamerikanska universitet där studierna startar i de svartas rötter.

Efter lunch, som inledning till den mer praktiska delen av kompetensutvecklingsdagen, går Johan igenom rappens och hiphoppens musikaliska utveckling. Han börjar med att analysera ”I´ll be missing you” som bygger på Policelåten “Every breath you take”, går vidare med ”Rappers Delight” och avslutar med låten ”Mama” av rapparen Ken Ring.

Låten Mama får utgöra inspiration till grupparbetet. Johan påminner om att hiphop kan kännetecknas som vår tids mousiké. De ingående elementen är snarlika:
Att dansa - breaka
Att gestalta i bild - grafitti
Att göra musik - d-jaya
Att använda sig av litteratur och text - rappa

Vi påminns också om att hiphopen använder sig av ett slags estetisk kollageteknik, en samplingskultur. Man tar redan kända uttryck och gör om! Med uppmaningen att “sno så mycket som möjligt”, beger sig deltagarna gruppvis iväg för att göra en hiphoplåt. Redovisningen innehåller mycket “rapp i käften” och blir mycket lärorik och uppskattad.