I kampen för bättre vetande

Vi möts i dörren till personalrummet – jag och min kollega. Tredje gången samma dag, så skrattar vi bara. Vi vet båda att vi skulle kunna samarbeta och forma kreativa, lustfyllda lektioner tillsammans, men vi ses alldeles för sällan – bara i dörren. Jag möter andra kollegor på min väg genom korridoren, vi utbyter jagade blickar, nickar med sneda leenden och skyndar vidare med vällastade vagnar eller famnar. Det känns som man plogar sig fram mellan drivor av elever. Vid torget ber man några ta ner sina fötter från bord eller stolar, plockar lite godispapper, fångar in en boll, eller någon som skjuter med gummisnodd, ser att någon är ledsen…. och hastar framåt i kampen mot klockan. Nästa välmatade lektion väntar. Hinner tänka tusen tankar. Hur startar jag den här lektionen på bästa sätt, har jag fått med extramaterial till elev A, stenciler till B som ska vara ledig, räcker materialet hela lektionen, hinner jag prata med C, vars varningslampa tänts inför utvecklingssamtalet, hinner jag skriva färdigt omdömena om årskurs sju innan veckan är över?

45 timmar per vecka! Det är den tid vi ska jobba som lärare om vi inte har semestertjänst. Min tid stoppar inte vid 45 – inte på villkors vis. Att jobba 100% har definitivt blivit mer. Jag undrar just vad min gamle mattelärare skulle säga om det?! Det är som med gummisnodden jag tog ifrån en elev – den är tänjbar både hit och dit. Min musiklärarkollega och jag har oförtrutet letat tider för att samarbeta kring det körprojekt som utmynnar i en konsert nästa vecka. Den extra tid vi måste ha med kören för att ro ihop det hela har varit nästan omöjlig att hitta. Dessutom ligger den tiden bara som ett extra ansvarsuppdrag i våra tjänster, ett litet kryss – utöver de 19 undervisningstimmar vi har per vecka. Konserten har dans som tema den här gången och det är ju kul att jobba med kören! Körpassen ger mig alltid energi  - hur trött jag än är när jag kommer dit. Det är dessutom det passet som är det mest demokratiska på hela veckan, det pass där jag inte bara matar eleverna, utan samarbetar, provar nya idéer, förkastar och provar på nytt. Jag tror på hela grejen om att det ska finnas möjlighet för mig och eleverna att skapa. Av kreativiteten och lusten lever människan! En del av eleverna borde inte vara på mina körlektioner, tycker en del kollegor, eftersom de har varningar i olika ämnen. Jag tittar på den glädje de utstrålar på scenen när de dansar, sjunger m m och tänker att det är en livsgärning, god som någon, att låta dem känna lust och glädje. Det ger energi att orka andra saker. De eleverna behöver oftast inte tryckas ner mer i skoskaften, för de befinner sig redan där.

Jag har aldrig bett om att jobba så mycket som jag gör nu – d v s långt mer än mina 45 timmar. Jag är inte någon arbetsnarkoman, men jag är heller inte särskilt långsam i det jag gör. Varför ska jag dra ner på kvalitén i min undervisning, eller i min återkoppling till eleverna för att tiden ska stoppa där den ska? Det är märkligt, men jag har känslan av att det är mitt fel att jag jobbar för mycket… Hur har det blivit så?

I Lärarnas tidning (nr 17,1-14 november, 2013, årgång 24) beskriv er Niklas Arevik hur dåligt pålästa vi lärare är vad det gäller att undervisningen i skolan ska vila på vetenskaplig grund. Hela 15% vet inte om det alls och av dem som vet är det endast 30% som i mycket hög grad arbetar för att det ska vara så. Det är skolverkets uppgift att förse oss lärare med forskningsrön och vi lärare behöver bli duktiga på att ta till oss det som kommer fram i forskningen. Vi behöver också hitta tiden för att läsa och ta till oss vad forskarna säger.

Allt för länge har den svenska skolan fått vara tummelplats för ogrundad, politisk nydanaranda – pekpinnar och inte pekpinnar, lokala kursplaner och nya sätt att sätta betyg. Skolpolitiker har utsatt både elever och lärare för ett allmänt ”tyckande” och glömt bort att luta sig mot vetenskapen, skenbart sett i nyttighetens tecken. Människor är olika och med olika behov, men alla behöver vi näring för själen och där spelar ofta de praktisk-estetiska ämnena en stor roll. Själv ser jag nu fram emot ett par fortbildningsdagar i Stockholm, där jag bl a ska ta del av hjärnforskaren Torkel Klingbergs resultat av bl a arbetsminne. Enligt Hjärnfonden (2013-11-09) menar Klingberg att  ett av de mest effektiva sätten att bli bättre i skolan, är att lära sig spela ett instrument, eftersom det befrämjar både arbetsminne och förmågan att lösa problem.

Alla vi som spelar instrument, vet att det tar tid att lära sig. Som lärare vet vi också att det behövs tid för att skapa goda, lustfyllda och pedagogiska lektioner. Ska vi också anpassa undervisningen till den enskilde individen kräver det ännu mera tid. Tid kan vara något väldigt abstrakt. Tiden kan flyga iväg, men tiden kan också stå stilla. Jag vet i alla fall säkert att min tid på jorden inte är oändlig och jag vet också att jag behöver den tid som är bara min – den tiden som jag kan fylla med egna lustfyllda upplevelser, att sjunga, spela, skriva, läsa… Om jag inte får göra allt det här som gör mig till mig, så blir jag ingen bra lärare och den tid jag är lärare, vill jag vara en god lärare. Då måste tiden i skolan få ha kvalité och inte vara tänjbar som ett gummiband. Eftersom jag brinner för lusten och kreativiteten vet jag att jag trots allt kommer att jaga på mig själv för att det även i år ska bli ett fint luciatåg. Vem ger mig några extra timmar på dygnet? /Krönika av Kristina Stenborg