Vara musiklärare!

Vem vill bli musiklärare? Den frågan ställde reportern i kulturprogrammet Sverige, där jag och mina elever medverkade, i våras. Ja, vem vill arbeta som klasslärare i musik och vem vill lära våra ungdomar att spela orkesterinstrument? Det borde ropas: Jag! Jag! Jag vill! För musik är kul, musik är en livsnödvändighet och att spela ett instrument är det som oöverträffat sätter flest delar i hjärnan i arbete samtidigt! Ingenting slår det, säger forskarna, t ex Torkel Klingberg, Karolinska institutet och Dr Aniruddh D. Patel, docent i psykologi vid Tufts Universitet i Boston. (http://nccam.nih.gov/research/blog/musicbrain, 2014-05-13.)

Vi är många som vet det – som är säkra på att musik i olika former berör oss. Ja, vi vet att vi älskar, ibland kanske hatar den, men vi är få som vill leva utan den. Redan under Antiken deklarerade Platon hur viktig musiken är för att göra oss människor till goda samhällsmedborgare. Han hade långtgående teorier om hur olika skalor eller t o m vissa instrument påverkar oss. Vad visste Platon egentligen som inte vi nutidsmänniskor vet? Med tanke på musikens betydelse för alla människor i världen, som ett medel att kommunicera med – ett världsomfattande sådant, som kraftkälla under arbete och i vardag, eller som avledare och energikick eller avslappning, så är det märkligt att musiken inte ges mer tid eller högre status. Varför avsätts det inte större medel för forskning kring hur musiken kan användas vid olika psykiska, eller fysiska ohälsotillstånd?

Skulle du vilja leva i en värld utan musik, frågade jag en elev som kanske tycker att musikämnet är mindre viktigt. Han tittade uppriktigt förvånat på mig: ”Nää, det finns ju Spotify.” Ja, kanske är det lätt att tro att musik bara finns, att den gör sig själv, men riktigt så enkelt är det ju inte. En kollega sa till mig efter TV-programmet att de där orkesterinstrumenten väl lika gärna kan spelas på en synt nu för tiden. ”Nja…, det blir ju verkligen inte samma sak”, svarade jag. ”Jo, men vem bryr sig – ärligt?!”
Jag bryr mig! Jag vill ha dynamiken och känslan från musiker som kan hantera sina instrument. Jag vill slås till marken av ett maffigt crescendo, och vill känna hur det ”kryllar” ihop sig i en ohejdat skön gemensam upplevelse av musik i en stor gungande, lysande folkhop som sjunger med i refrängerna. Det finns inte mycket som slår det. Senaste gången för mig var med Laleh och Göteborgssymfonikerna. Det som går raka vägen in i känslocentrat, eller min så kallade reptilhjärna, är förvisso sådant som bidrar till att livet blir värt att leva. Bara någon vecka tidigare hade jag och maken en annan känslokick ute på ön Ischia utanför Neapel. Redan på färjan insåg vi att det skulle bli någon form av musicerande på ön, eftersom vi delade båten med en ungdomsorkester. De underhöll både sig själva och oss andra med sina rytmlekar, sitt sjungande och några av blåsarna som spelade några ”softa” toner på instrumenten. I en av Ischias botaniska trädgårdar blev det konsert. Platsen var magisk – med utsikt över havet och en bit av ön. Trumpetsolisten, Marco Pierobon, är en gudagåva! Det är sällan jag blir så berörd att jag gråter, men när tonerna av Rhapsody in Blue letade sig in under huden rann tårarna i strida strömmar. Plötsligt slår det mig att jag faktiskt skrev om något liknande samma tidpunkt förra året. Är det på sommaren det händer?

Hur ska vi få våra beslutsfattare att förstå vad kulturskollärare, kulturidkare, musiklärare har för betydelse för vårt samhälle? När ämnet reduceras till för lite tid, för många elever i tjänsten (jag vet de som har över 400!), musik och bild inte finns kvar som kärnämnen på gymnasiet, när legitimation ges till den som inte har en adekvat utbildning, när lokaler och utrustning av god kvalité eller i tillräckligt stor kvantitet inte är en självklarhet… då måste vi oförtrutet jobba vidare. Vi är ju de som vill vara musiklärare, eller hur?!
/Kristina Stenborg