Skola utan kreativa ämnen – som att
springa på ett ben

I min hemstad fanns en gång en legendarisk folkskollärare som kallades Tut Tut. Han var en
lång, kutig man i grå rock och hatt som stegade fram med energiskt paddlande armar medan
han strängt spanade in omgivningen över båglösa halvglasögon. De flesta eleverna på skolan var
lite rädda för honom och kanske var det därför han år efter år sattes att hantera klasser sammansatta
av de värsta busarna på skolan.

Tut Tut älskade musik. Raskt skapade han om sina rufsiga klasser till orkestrar. Alla fick lära sej
spela, eller åtminstone rassla i takt med någonting. De lånade utrangerade blåsinstrument av
flottans musikkår och byggde instrument i slöjden, små kantiga mandoliner, flöjter och trummor.
Sedan klämde de i med marscher: ”Tretungad flagg i topp, ankaret ooooppp!!” Och den
ena busen efter den andre som stått truligt och glott under lugg smältes in i klassen. Man käftar
inte med en blåsorkester.

Naturligtvis tränade Tut Tuts elever musik på bekostnad av andra lektionstimmar. Det anmärkningsvärda var att deras resultat ändå förbättrades, i både matte och läsning! Det mumlades
häpet om detta i lärarrummet.
Inte så konstigt, tycker hjärnforskare som har koll på hur de bägge hjärnhalvorna fungerar: logik,
matematik, analys i vänstra halvan. Musik, bilder, kreativitet i den högra
(grovt förenklat).
Och bäst blir det när förbindelserna mellan halvorna funkar bra. Att bara träna ena halvan är
alltså som att försöka lära sej springa på ett ben.

//...//
Det vimlar av förklaringar och bortförklaringar i saken. Men en sak som sällan diskuteras är det
faktum att lärare och skolfolk skoningslöst kördes över år 2011, när alliansen tog bort de obligatoriska
estetiska ämnena från gymnasieskolan. Inget mera flum med musik, bild, drama! Det
skulle pluggas matte och historia i stället! Jag gav själv upp ett protestpip i en debatt en gång,
anordnad av Författarförbundet. En moderat skolpolitiker såg föraktfullt på mej och sa: ”Jaså
du är en sån där som inte tycker att vi ska läsa historia, va!”
De estetiska ämnena för nu en tynande tillvaro på gymnasiet och finns bara här och där som
tillval, ger inga meritpoäng till vidare utbildning. Allt kan inte skyllas på Björklund, även om
man anar att det på officersutbildningen inte ofta diskuteras det här med hjärnhalvors beroende
av varandra.

Man kan bara hoppas att de nya skolpolitikerna läser till exempel ”Kreativitet? Nej tack!” – en
artikel av Karin Englund (Tiden nr 2 2011). De länder som toppar utbildningsrankingen har
starka estetiska ämnen, påpekar hon.
Det är på tiden att vi börjar använda bägge benen igen när vi springer. Och som bonus får vi en
skola där också busarna, de skoltrötta och eleverna som inte har svenska som modersmål, kan
hävda sej på nya sätt! Tut Tut äger!
Katarina Mazzetti
Källa: Tidningen Tiden