Det  goda exemplet

Jag heter Lisa Bengter, och hösten 2013 trädde jag smått förundrad in i den för mig helt nya världen som brukar kallas halvklassundervisning i musik. Jag ska berätta om mitt musiklärarliv ”före” och ”efter”.


Jag har arbetat som musiklärare sedan januari 1998. Alltid i helklass, från år 1 till år 9. Förutom föräldraledigheter i olika perioder har jag alltså 17 års erfarenhet av musikläraryrket, ändå kan jag säga att jag tycker jag har bytt yrke och nu har ett års erfarenhet. Jag, som för ett år sedan var på väg ut ur läraryrket, är faktiskt lite nykär i mitt jobb. Jag gör nyupptäckter, aha-upplevelser, utvecklar min metodik, uppfinner nya metoder. Jag använder nästan ingenting av det jag gjorde före 2013, jag inspireras hela tiden att pröva nya grepp i undervisningen. Vilken skillnad mot förr, då hela min uppfinningsrikedom gick åt till att med näsan nätt och jämt över ytan klara undervisningssituationen… Att organisera mig till döds för att klara ett nästan
omöjligt uppdrag. Jag upplever visserligen att jag klarade det, med stor betoning på klarade.
Men inte med samma nöje, samma tillfredskänsla som nu, och med det facit i hand att det samtidigt höll på att driva mig stenhårt in i bergväggen. I den aspekten kan man verkligen diskutera vad som ”går” och inte…

Förändringen kändes direkt. Det började kanske med att jag för första gången kunde ta till mig av mina kollegors diskussioner i allmänpedagogiska frågor. Viktigt med relationer till elever? Ja, kanske. Förr hade den diskussionen försatt mig i vanmakt och tårar i ögonen. För hur diskuterar man något som en stor del av lärargruppen har all möjlighet att utveckla, resonera omkring, jämföra upplevelser av, se resultat av, forma nya arbetssätt omkring - ja, helt enkelt hur delaktig känner man sig i ett kollegialt samtal på hög nivå, där den outtalade synen på den som inte deltar gör det pga. ovilja eller bristande pedagogiskförmåga. Jag kunde inte delta, eftersom jag inte ens vid betygssättning kunde namnen på
mina elever. Ungefär hälften var bara ett ansikte i en skolkatalog, där ingen elev fick vara frånvarande vid fotograferingen för att deras betyg skulle vara någorlunda rättssäkert. Det tar på duktighetsnerven att erkänna en sådan sak även idag, men det hjälper att jag numera INTE behöver skolkatalogen bredvid mig vid bedömning, betygssättning eller elevvårdssamtal i arbetslaget.

En mycket svår situation för dagens musiklärare är att ju fler elever man har, desto mer minskar tiden för dokumentation per elev, samtidigt som behovet av skriftliga tydliga iakttaganden ökar. Jag kan nu förstå hur lärare som ska diskutera bedömning, dokumentation och betygssättning talar helt förbi varandra, och varför det blir så. En föreläsare som jag mött i sammanhang där detta diskuteras frågade mig i förtroende varför så många musiklärare tycker att filmning för bedömning är så viktigt? Hen frågade
utifrån uppriktigt intresse, och jag vet inte vem av oss som i det läget kom från ”den andra planeten”.
Nu vet jag ju.

Jag på min planet filmar för att komma ihåg. En musiklärare från den andra planeten, som känner sina
elever väl, antingen det är genom mindre elevgrupper i musikundervisningen och/eller musikläraren är tvåämneslärare och har elever i ett annat teoretiskt ämne, har i sin hjärna en helt annan förberedd minnesbank för informationen ett bedömningstillfälle ger.
Eleverna ligger redan färdigsorterade i hjärnan, när man känner dem väl. En elev som drar några ackord på en gitarr med relativt passande karaktär kan mycket väl stanna kvar i hjärnan till nästa möjlighet för skriftlig dokumentationen öppnar sig, på eftermiddagen samma dag i bästa fall. Jag talar av egen erfarenhet, därför törs jag säga såhär. Under tiden i helklassundervisning var jag helt och hållet
beroende av allt jag lyckats dokumentera just i ögonblicket. Många gånger satt jag med pärmen och förbannade mig själv för att jag inte skrivit tillräckligt, jag tyckte mina egna underlag för bedömning och betygssättning var alldeles för skrala, och tog hela ansvaret för detta på mig själv. Jag vaknade upp någon gång våren 2011. Insåg att mina fattiga betygsunderlag inte var mitt problem, utan min rektors. Att försöka ha koll på alla förmågor och kunskapskrav med 320 elever på 60 %, som jag hade, är inte rimligt ens med hjälp av filmning. Det är inte meningen att man ska klara detta. Den mänskliga hjärnan
är inte gjord för att klara detta.

Förr förde tidspressen med sig ett otroligt skadat sätt att bemöta elever, jag ville hela tiden effektivisera alla en-till-en-situationer och stressade enormt mycket mellan varje elev. De elever som behövde mycket stöd kunde jag få panik över, och jag tror tyvärr att det syntes på mig.
Samtidigt kände jag en otillfredsställelse över att inte kunna ge den utmaning som andra behövde. Nu har jag ett helt nytt lugn i klassrummet. Hinner se eleven. Hinner visa flera gånger. Eleverna å sin sida hinner till exempel prova trumsetet flera gånger under en termin, bara en sådan sak… Bedömningstillfällena kan organiseras annorlunda. Förr behövde jag rena uppspelstillfällen med en elev åt gången, och fick samtidigt problem med vad de andra eleverna skulle syssla med under
tiden. Nu sköter jag oftast bedömningen i stunden, när eleven själv tycker att hen är redo för uppspel kommer jag och lyssnar en stund.
Jag har återupptäckt lusten i att vara lärare. Jag känner att jag har större möjlighet att ge eleverna tid att utveckla det de ska bli bedömda i. Min undervisning har blivit tydligare, och jag ser det som en direkt följd av minskade grupper, något som för utomstående kanske verkar konstigt, men jag tror inte jag är ensam om det. Att undervisningen styrs av ”saker man kan göra i helklass” kan tyvärr vara något en inkompetent skolledning uppmuntrar till, snarare än att försöka få bort. ”Ni kräver för mycket av eleverna”, ”ni är alldeles för ambitiösa” och ”det räcker med good enough” fick jag och min kollega
höra. Jag vet att jag gjorde val som jag inte skulle ha gjort idag, om till exempel i vilken utsträckning eleverna i år 3 och 4 fick spela instrument. Nu, i mindre grupper, kan eleverna i år 4 ungefär samma saker på gitarr som mina elever förr kunde i 5:an eller 6:an.

Jag arbetar också på ett helt annat sätt, med annat lektionsupplägg än tidigare, som en direkt följd av mindre grupper. Eftersom varje elev får mer tid med mig har jag tid på ett annat sätt att avsluta lektionen mer samlat, med slutsatser och viktiga poänger kring det vi spelade, än förr. Jag märker att undervisningen helt av sig själv bara på grund av detta leder till genreanalys och resonemang omkring
musicerande, och det påverkar såklart mitt repertoarval mer än tidigare. Mina lektionsplaneringar
sitter ihop på ett annat sätt nuförtiden, och ofta märker jag att lektionen innehållet de flesta delar av det centrala innehållet.
Jag har också mer tid att reflektera över sådana här saker än tidigare. Kanske gjorde jag ungefär såhär förut också, men inte med samma medvetenhet. Jag har nu tagit upp en del viktiga förändringar som mindre grupper i musik har lett till för mig.

Det är min absoluta övertygelse att den svenska musikundervisningen i grundskolan måste börja organiseras i halvklass om intentionen i läroplanen ska gå att leva upp till. Eleverna behöver det för att bli sedda, lärarna behöver det för att få en rimlig arbetssituation som de kan utvecklas i. Jag vill avsluta med en uppmaning till alla att vi börjar använda benämningen ”dubbelgrupp/ dubbelensemble” i stället för helklass, så att det framgår att normen är en grupp, eller en ensemble. Våra elever behöver utveckla sitt musicerande i en normalstor grupp, inte dubbelgrupp. /Lisa Bengtner