Ett annat exempel

För någon månad sedan kom MR i kontakt med en lärare som uttryckte oro och var mycket bekymmersam över sin anställning som musiklärare. Alltför många elever, stora grupper och undervisning på två skolor var några av orsakerna till en generell uppgivenhet. MR:s styrelseledamot Anna Andersson kontaktade musikläraren.


Inledningsvis berättar musikläraren att hen har en 90 %-ig anställning och är ettämneslärare. Att ansöka om lärarlegitimation har hen väntat med.
Det finns gott om tid för detta, hen är bara 33 år, eller rättare sagt, hen har känt ”att det inte funnits
tid till detta”. Undervisningen sker i år 1-7 och gruppernas storlek varierar. Hen undervisar tjugo grupper varje vecka. Sammantaget träffar musikläraren 600 elever varje vecka. Antalet betygsättningar uppgår till 300, lika många som antalet bedömningar. Antalet elever som hen är mentor för begränsar sig
emellertid till enbart nio.

– Hur orkar du?
– Ja, du kanske ser min på arbetsbelastning här, utifrån den grad jag är anställd. Jag har 90 % men borde ha det dubbla! Jag känner mig jävligt slutkörd och jag har sagt det till båda rektorerna. De vet om det liksom. Jag har sagt att det här inte håller i längden, jag måste förändra någonting. Jag har försökt få
in halvklasser. Jag har infört det i en sjua, eftersom den har varit så strulig. Men då har ju dem bara fått halva tiden var, så det är inte heller någon bra långsiktig lösning.

– Hur fixar du rent praktiskt att bedöma så många elever? Har du något system?
– Nej, jag har inget system! I år är första gången jag sätter betyg. Innan har jag jobbat i kulturskolan eller i lägre åldrar i grundskolan. Jag har inte haft någon mentor kring betygssättning eller så, så jag vet inte riktigt hur man ska tänka kring bedömningen i musik.
Jag har fått läsa in mig själv på vad som förväntas, men jag tycker att det är väldigt flummigt. Det blir så orättvist för eleverna - det är ju eleverna som blir drabbade av att jag har så många. Hon som jobbade före mig hade ingen musiklärarutbildning alls, hon var musiker. Hon hade haft ett jättestort prov, sedan
hade hon satt betyg efter det. Så eleverna blev inte bedömda på alla de olika delar som egentligen ska bedömas. Det var inte lätt att ta över efter det. Vissa elever sjunger t ex inte alls. Jag kan inte ta in en och en - jag hinner inte det, det finns ingen chans i världen. Jag tycker också att det är ett ganska konservativt sätt att bedöma - det viktiga är att se ett deltagande. Men om man aldrig sjunger så kan
man ju inte få E. Vi jobbar i Unikum och där sätter vi nu en prognos. Jag har satt många F-varningar
och det har varit en hel del tjat med föräldrar efter det. De förstår inte alltid att det är en prognos och inte det slutliga betyget som står där. Men jag känner ändå att det var bra att jag varnade, det är fler som sjunger nu.

– Det låter ju lite problematiskt?
– Problemet jag har märkt är att många lever kvar i myten om att musik inte är något viktigt ämne. Det blir så svårt att argumentera för ämnet. De förstår inte varför de ska sjunga - det behöver de ju inte kunna sedan.

– Jag är lite nyfiken på vad du har för läromedel?
– Jag använder Internet väldigt mycket, t.ex. lektion.se och Ultimate guitar. För övrigt har jag keyboards och gitarrer till en hel klass, trumset, elbas, mikrofoner och en del percussioninstrument. Det som är bra är att jag har fem grupprum på den skolan med de äldsta eleverna. Så jag kan dela upp dem, men det gäller att kunna lita på gruppen då. Även om de rumsliga förutsättningarna är goda så gäller
det att kunna lita på eleverna.
Därefter pratade vi om förutsättningar för musikämnet och hur man kan jobba vidare. MR har alla anledning att uppmärksamma hens arbetssituation.
/Anna Andersson