Lusten att uttrycka sig

Halvelva i fredagskväll plingade det till i min Ipad med ett mail från en elev. Hon hade redigerat sin grupps musikvideo, så att rörelserna perfekt skulle passa dynamiken i den klassiska musiken jag gett dem - Ödessymfonin. Vilket engagemang! Det gjorde mig rörd...

Att hitta engagemanget och lusten hos eleverna är inte alltid lätt – även om jag gör mitt bästa för att det ska bli så. Alla elever har ju musik. För en del är det inte helt självklart att spela instrument och visst har jag försökt trösta elever, vars fingrar trasslar in sig i strängarna, eller som inte hör när det blir fel. Ibland tycker jag också att jag själv borde få medalj för mitt eget engagemang vad det gäller att ingjuta mod i de elever, som är rädda för att sjunga inför andra. Jag minns en grupp killar som sjöng med ryggen mot publiken och en elev som sjöng bakom draperiet. Det är ju inte så att jag inte förstår dem, men jag vet samtidigt vilken triumf det kan vara att till sist våga. Under en svensklektion jobbade jag förra veckan med talängslan, som en förberedelse inför klassens muntliga framställningar. De fick börja med att göra var sin egen ångesttrappa, där de graderade sina egna ”rädslor” i fem trappsteg. Där fanns både spindlar, hajar, mörker, död och sjukdom på deras trappsteg, men självklart också rädslan för att framträda inför andra människor. Vi pratade om vad man kan göra för att komma tillrätta med sin rädsla och varför vi reagerar som vi gör. Jag tycker att det är viktigt att vi, som lärare, möter deras ångest och hjälper dem att våga utsätta sig för ”faran”. Nu menar ja förstås inte att de ska ge sig ut och leta upp en haj, eller huggorm för att testa sin rädsla, men psykologer verkar vara eniga om att det bästa man kan göra är att våga utsätta sig – om och om igen.

Jag har tidigare inte jobbat så mycket med musikvideo på mina musiklektioner, men skolan har förändrats. På vår skola har både lärare och elever fått tillgång till digitala hjälpmedel – och faktum är ju att t o m mobiltelefoner kan vara en tillgång på flera sätt. En del elever tycker att det är lättare att synas i en film, en del tycker att det är läskigt att se sig själva, men vi lever i en föränderlig värld och de flesta ungdomar äger stor tillgång till media och digitala verktyg på alla upptänkliga sätt.

När jag hade gått igenom Wienklassicismen, Mozart och Beethoven och t o m dansat menuett med eleverna i mina tre 9:or, så fick de alltså i uppgift att tolka ett musikstycke på film. Ni kanske kan ana vilken uppfinningsrikedom och kreativitet som flödade. En av våra No-lärare blev först lite rädd när de kom och ville låna en kniv (själv hade jag uppmanat dem att tillverka en attrapp).De fick kanske 15-20 minuter på sig ena lektionen och en knapp halvtimma den andra och på den tiden hann de skapa olika scenarion, filma och visa upp sina filmer på storbildsskärm. Vilken njutning att vara musiklärare vid sådana tillfällen. Jag skrattade så att jag grät under ett par av filmerna och förundrades över hur duktiga de är på att utnyttja olika effekter. De sprang i slow motion över skolans gräsmatta, de växlade mellan färg och svart-vitt, de visade både skräck, kärlek och dröm och gick från lektionerna med röda kinder och lysande ögon. Vilken löneförmån att få vara med!

Musik är ett utmärkt sätt att jobba med olika känslor. Min rektor bad mig här om dagen att förklara vad jag menar med att jobba med olika uttryck i musiken. Jag fick en möjlighet att prata om min övertygelse för hur mycket musiken kan påverka oss människor. Människor, i alla tider, har använt musiken för att visa glädje eller sorg, för att förstärka känslor av alla de slag och musik kan bära min känsla till en annan individ. På så vis kan min sorg kanaliseras hos någon annan, min glädje ges vidare och alla mina rädslor eller mest dramatiska ögonblick gestaltas. Som musiklärare är det mitt jobb att ge eleverna uttrycksmöjligheter, att ge varje elev möjlighet att utvecklas till en väl fungerande samhällsindivid. Alla borde någon gång få uppleva känslan av att stå på en scen, eller synas på film och känna sig stolta över att befinnas sig där, över att förmedla något som är de själva. Kanske finns den största rädslan i det att bli betraktad och bedömd av någon annan, att duga, eller räcka till. Vi måste tala om att de duger för att de ska våga bekräfta både sig själva och andra runt omkring sig. Musikens uttryck och dynamik kan bära oss långt, mycket långt.

Det skadar ju inte att man själv har lite roligt på vägen också….
/Kristina Stenborg