En musiklärares vardag

En musiklärares vardag

Jag tittar ut över 24 par glasartade ögon, vevande armar och munnar som rör sig. Alla har fokus. Själv känner jag mig rätt avslappnad. Det vi gör är uppvärmning inför bedömning av gitarrspel i en av mina sjuor. Vi sjunger ”shave his belly with a rusty racor” och ”put him in a bed with the captains daughter”… Jag hinner tänka att det ju inte är så schyst mot kaptenens dotter att lägga henne i sängen med en full sjöman, men det tänker säkert inte mina sjuor på. De har fullt upp med att byta ackord. Vi spelar ”Drunken sailor” i ett rasande tempo med dunkande trummor i bakgrunden. Alla hinner inte med när det bara är ett slag på D-ackordet och sedan tillbaka till Em, men alla är delaktiga, alla vill kunna och det visar de mig även en bit in på lektionen när vi repeterar G- och C-ackordet för att kunna spela en fyrackordslåt. En musiklärares vardag är att instruera, inspirera och interagera med alla elever man har under en dag, att i varje möte ha en plan B i bakfickan.

En av mina elever i årskurs 8 vill inte alls vara en del av ett musikaliskt sammanhang, vilket hon visar tydligt. Jag försöker att närma mig försiktigt, eller hellre tänka att hon ska komma till mig. Första lektionspasset den här terminen säger hon plötsligt: -Kan tegel brinna?

Jag vet inte riktigt vad jag svarade på det, men jag ansträngde mig för att ge henne någon form av ett svar, när hon fortsätter, ”men alla instrumenten och bänkarna och stolarna kan det….! Ja, vad säger man. Hon vill absolut inte spela, inte samarbeta med de andra i sin grupp och hon vill inte vara där över huvud taget! Hon svarar mig hela tiden otrevligt och hon grymtar och är svart i blicken. Mitt tålamod måste vara en ängels. Jag har ju faktiskt andra elever och diverse tekniska problem att lösa samtidigt. Igår sökte hon mig i alla fall två gånger och ville veta hur lite hon skulle behöva göra för att få ett betyg, vilket jag tog som ett enormt framsteg. Jag vet inte var vi kommer att landa, om hon kommer att få ett betyg, men jag vet att jag inget vinner på att bli arg, eller otrevlig tillbaka. Hon är en av de sköra och vilsna som inte går framåt genom att man försöker forcera henne. Jag ser henne i korridoren som en skugga intill väggarna med kutande axlar och flackande blick. Hon är en människa, precis som jag, och behöver mötas med respekt för sin person, men hjärtat blöder när jag förstår hur svårt hon har att möta sin vardag.

I min vardag ingår det också att diskutera musikens funktion i olika sammanhang. Denna vecka har jag pratat rap och hip hop med mina 9:or. Maxida Märak inledde lektionen med sin ”Fem röda”. Det är inte ett lappkast, men väl ett lyckokast,  eftersom hon är en rappande tjej och same med ett stort socialt engagemang som ligger i tiden. Hon reciterar ”svartskallar, lappjävlar, ni hör inte hit”. Eleverna greppar rätt snabbt att det inte är det hon menar utan tvärtom – även om de inte verkar särskilt insatta i den diskussion som förts kring SD i tidningar, på facebook etc. Vi pratar om att vara en minoritet, att inte höra till – men ändå göra det . Det är en ingång till att diskutera de olika uttrycken i rap och hip hop. Jag hinner ta dem med på en resa via ”old school” till ” new school”, rasmotsättningar, att resa sig från underläge, begrepp som crew, hip hoppi´n, break m m innan vi rappar tillsammans med Timbuktu och innan de skriver egna raptexter och framför. Tänk vad man kan hinna under en lektion! En snabbresa genom minoritetens, etnicitetens, könsidentitetens land, att uttrycka och skapa i en salig eller osalig blandning!

Jag har det oftast bra tillsammans med mina elever och de utbildar mig i tålamod, ny musik och ger mig en hel del glada skratt. Jag vill ogärna göra mig rolig på bekostnad av mina elever, men ibland behöver man skratta över sådant som blir tokigt. En av mina elever med läs- och skrivsvårigheter skrev : ”Ludvig skrev låten budu budum och fortsatte att skriva även när han var helt död.” Jag får skratta hemma i min ensamhet och jag vet ju precis vad hon menar, så hjärtat finns med. Något har hon ju greppat om Beethoven i alla fall. Jag möter henne där hon är och tar nya tag i min vardagsgärning som musiklärare. Även en musiklärare kan göra skillnad – om vi får förutsättningar att göra det. Läs om hur olika villkor vi har ute på våra skolor. Jämställd musikundervisning? Knappast.
/Kristina Stenborg