Betygsnack

”Har du bråttom efter lektionen idag?”, frågade plötsligt en av mina elever.  Nja…det  kändes kanske inte som att jag hade oceaner av tid, men jag såg på hennes ögon att det var angeläget.
”Vad är det du vill prata om, då?”
”Tänkte bara prata lite om kriterier och så…”
”Aha, ja, kriterier. Det är klart att vi ska prata om det.”

Tänk vad elever har blivit medvetna om alla dessa kunskapskrav. Betygssystemet har haft stor genomslagskraft vad det gäller undervisning, att jobba formativt och att visa vad man bedömer. Kanske är det på gott och ont. Det är nog bra att eleverna vet vad vi tittar på och att vi kan tala om hur de ska utvecklas, men ibland tenderar det nog att bara bli för mycket. I Finland skakar man lite på huvudena åt vår bedömningshysteri och  åt alla nationella prov som just nu rasar över våra nior. Betyg från år 4 – gynnar det eleverna? Vad säger forskningen? Hm…, jag undrar just. Under vårt samtal säger hon plötsligt:-”Det är ju lätt för dig. Du är ju en så´n där musikmänniska. Det lyser musik om dig. Det syns på ditt ansikte att du gillar musik.”. Fantastiska ord. De värmde mer än själva vårsolen.

 Min elev och jag hade ett bra samtal. Vi pratade om att inte ha för stort fokus på betygen, om att vara i skolan för att utvecklas som människa. Vi pratade om hennes stress att prestera på topp och att inte alltid lyckas när allt annat i livet inte är där uppe på toppen. Det var inte första gången vi hade ett litet snack, hon och jag. Nä, vi har haft livet på tapeten tidigare. Jag tänker tillbaka på min egen tid som tonåring och vet att hon, precis som jag hade, har stormar att rida ut. Det gör ont att växa, ont att inte veta riktigt vem man är och samtidigt överösas av alla de krav som finns i skolan – och utanför den.

Mitt uppdrag som lärare är i första hand att vara kunskapsförmedlare, eller borde vara det. Men jag tänker också det; att lära ut något till unga människor är större än så. Det är att vara livsledsagare på en ibland snårig stig mot framtiden. Att backa upp elever som tappat tilltron till sig själva och till själva livet behöver vara en självklar del av det här jobbet. Hennes fråga om jag hade bråttom var ju befogad. Jag tänkte genast på alla omdömen jag måste skriva, på att uttrycka mig framåtsyftande för att få eleverna att träna vidare på just det de behöver. Jag skulle ju också bara städa färdigt i salen, förbereda morgondagen, stränga om en gitarr, skicka iväg några mail, dra några kopior…  Hur är det, alla musiklärare – hinner ni allt, räcker ni till och får ni de rätta förutsättningarna att göra ett bra jobb?

Under vårt samtal surrade hennes mobil i byxfickan några gånger. Till slut kunde hon inte ignorera den och sa: ”Äsch, jag måste gå nu. Mamma väntar på parkeringen.” Strax var jag själv på väg mot mitt arbetsrum och behövde fokusera på nästa elev – hon som undrade om tegel brinner och som kommer med lättare steg till mina musiklektioner om hon får en detaljplanering några dagar i förväg. Jag gillar mina elever. De utmanar och utvecklar mig. Jag skickar en tanke till alla er musiklärare i vårt avlånga land och alla lärare förresten. Ibland får ni vara superhjältar med superkrafter, som måste räcka lite längre, eller hur?!  En vacker dag kanske vi till och med saknar att rätta arbeten, eller att skriva omdömen? Jag kommer definitivt att sakna mina elever. / Kristina Stenborg