Tänka utanför boxen

Om man aldrig vågar prova nya saker, så kommer man heller ingenstans. Så tror jag att det är, men att våga göra något man aldrig gjort tidigare kräver en del mod. Min musiklärarkollega har tagit "time out". -Va, vad ska han göra? Ska han bara vara ledig? Frågar kollegor och andra nyfikna mig. Mitt svar brukar bli något i stil med: - Ledig? Nä, han ska nog göra sådant han inte hinner med när han jobbar; skriva musik, jaga älg, titta på fler fåglar - kanske pyssla om frugan, vad vet jag?! Kanske kommer han tillbaka med nya, djärva idéer att använda i undervisningen!

Själv har jag fått en annan trevlig kollega, som kommer med sina erfarenheter i bagaget. Eftersom vi har delat klasserna på skolan i tre-grupper, d v s blandat upp med andra klasser, så får vi för första gången elever från samma klasser. Hm...., det innebär att vi behöver samarbeta mer och jag måste delvis tänka om. Dessutom behöver jag stå till svars för mina gamla planeringar och anteckningar. Hur ska det gå? Inte nog med det, utan vi har fått ställa i ordning ytterligare ett musikklassrum i en annan byggnad. Det gör att vi får ansvara för var sin musikinstitution med allt vad det innebär. Nåväl, det här är ju en fantastisk möjlighet för mig att få ta del av nytt material, eller nya djärva grepp. Jag hoppas att min nya kollega, Elin, får något användbart av mig också!

Jag har nog haft uppfattningen om mig själv att jag är en relativt kreativ person - i alla fall periodvis. Min hjärna ploppar fram en del mer eller mindre galna idéer och det är väl i och för sig bra. Nu räcker det ju inte med det. Om de galna idéerna inte kan realiseras blir de som ballonger - alltför lätta att sticka hål på. Allmänna föreställningar har ofta gett sken av att kreativa personer skulle vara lätt galna genier. Jag är varken det ena, eller det andra. Nej, kreativitet kan tränas - bara man vågar lämna sin "comfort zone", d v s tänka utanför boxen och prova olika lösningar. Som lärare behöver man, utifrån sin kunskap, göra det ganska ofta. Jag tror tyvärr inte att det räcker med det. Vi behöver träna våra elever att också göra det. Det fordrar ett tillåtande klassrumsklimat, där man vågar misslyckas, vågar prova det man inte redan kan. Hur kan vi trigga igång elevernas belöningssystem, så att de förstår vitsen med att göra sådant de tycker är svårt, tråkigt, eller är övertygade om att de inte har begåvning för. Några av dem är redan så svikna av vuxenvärlden att de inte tycker mycket av det vi gör i skolan är till någon nytta.

Jag tror som sagt, att misslyckanden ibland är av godo - om de leder fram till något annat. Därför måste vi utmana våra elever genom att först tillåta dem att göra fel, sedan uppmuntra till nya tag, ge dem formativ bedömning som pekar på vägar att nå målet. Det är vår uppgift. Vi måste vara vägledare och ledsagare. Om vi bara slår ner på deras tillkortakommanden, lär vi dem att det är lika bra att ge upp innan de ens har försökt. Vi måste ha mycket klokskap och kunskap! Jag hörde här om dagen att en av anledningarna till att man låter fritidspedagoger bli behöriga att sätta betyg i bl a musikämnet efter bara tio veckors studier, skulle vara att det är bra om de inte har för mycket kunskap. Det rättfärdigar man genom att säga att eleverna då kommer närmre läraren kunskapsmässigt och inte behöver känna så dåligt självförtroende. Jag blir så upprörd när jag läser sådana dumheter! Det är väl ingen som kommer på att säga det vad det gäller andra, väletablerade eller i mångas ögon "viktigare" ämnen.

Ska man kunna vara kreativ kräver det kunskap, fantasi,mod, tid och möjligheter att verkställa de idéer man får. Inget av det är självklart. Kunskap förutsätter ett stort mått av repetition. Det är jag t ex övertygad om att varje musiker vet. Fantasi behöver tränas. Att vara modig, kräver tillit till både andra och sig själv, och tiden, ja...den är ibland ett extra svårt kapitel. Vi lever ju i ett prestationssamhälle. Vi måste prestera, helst så mycket och så snabbt som möjligt och allt ska vara till nytta.

 
Ibland behöver man göra tvärt om mot vad man brukar. Några av världens största innovatörer har varit duktiga med att göra just det. Flera ledande hjärnforskare menar att hjärnan älskar när vi gör saker på andra sätt än de vi vanligtvis brukar - om det så bara är att borsta tänderna med fel hand! Redan Leonardo da Vinci visste att det är så. Han tränade sig ofta på att skriva baklänges. Så fort vi saker på nya sätt, trampar vi upp nya stigar i hjärnan och nya stigar ger fler vägar att gå!