Den odödliga musiken

Jag spanar ut över tjugo par viftande händer, vickande rumpor, glänsande ögon. Vi är i full färd med att träna in sång, dans och repliker till Pitch Perfect. Genom demokratisk omröstning före jul vann denna ungdomsmusikal där det sjungs en hel del a capella i många stämmor. Arren, som vi köper in från USA är så där 25 sidor långa. Jag och min kollega får sovra bland stämmorna och hoppar också hit och dit i arren för att mejsla fram det som vår skolkör kan klara av. En av låtarna är den numera välkända ”Cups song”, så i fredags hade jag muggar med mig, men där är det inte så mycket stämmor i alla fall. Jag tror kanske inte att den här musiken lever vidare i all oändlighet, men det är musik som mina tonåringar för tillfället brinner för och det smittar av sig. Dessutom kommer de glada till denna sista lektion på fredagen, utan att gnälla och gnöla, så jag tackar och tar emot.

David Bowie blev sitt eget varumärke och gjorde sin sorti genom att låta filma sig själv sjungandes från sjuksängen. Ville han göra sig själv odödlig? Är han det? Kommer vi sjunga ”Life on mars” och ”Let´s dance” på pensionärshemmet en vacker dag? Ja, i den bästa av alla världar sitter vi där, av blandade nationaliteter, hon, hen och han och känner vacker gemenskap genom musikens enande kraft.
Jag undrar hur många av dagens artister eller musiker och kompositörer som kommer leva vidare för evigt. Är uttrycken för många, eller för flyktiga för att kunna stanna och vad är det som skjuter in sig på djupet av våra hjärtan likt Amors pilar? Elvis och hans samtida hade ju inte så många att konkurrera med – för att inte tala om Mozart och Beethoven. I dag är det ofta något mer än själva musiken som skapar varumärket och analogt och digitalt blandas i en salig eller osalig röra.

Jag tror att många drömmer om att göra musiken som aldrig dör – som är så bra att den tål att lyssnas på i flera generationer.  Fast den bör nog inte förväxlas med musik som ger oss ”öronmask”. Enligt forskare på University of Cincinatti krävs det nämligen tre saker för att vi ska drabbas av denna åkomma. Melodin är enkel, innehåller repetitioner och ev något moment som är oväntat eller förvånande. Ju enklare desto mer sannolikt att det sätter sig på hjärnan. Som om inte det vore nog har öronmask den odemokratiska fräckheten att oftare drabba kvinnor och musiker? Va, varför då? Forskningen menar också att hjärnan inte släpper taget om den lilla melodisnutten för att den inte bearbetat färdigt den (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=3225738). Det tycker jag verkar helt befängt – med tanke på det simpla hos dessa öronmaskar. Varför ska hjärnan rådbråka de här små obetydliga maskarna, som antagligen inte blir så mycket mer än dagsländor? Jag undrar. Tänk om min f d kompositionslärare, Jan Sandströms ”Motorcykelsymfoni”, eller slingor av den skulle bita sig fast på detta sätt i både dröm och vaket tillstånd. Då skulle jag väl inte vilja se åt en motorcykel sedan!

Nåväl, jag återvänder till mina glada körsångare. På julavslutningen framförde vi Fleetfoxes ”White Winter Hymnal”, fast med egen text,  trestämmigt och med tre olika klapp- och knäpprytmer  samtidigt. Vi hade nämligen turen att ha en hel elevens valdag för övning och då hinner man lite mer än vanligt. Det är inte helt omöjligt att det var den här dagen som inspirerade dem att föreslå Pitch Perfect. Jag tänker att just i den stunden när njutningen och glädjen infinner sig på våra övningar och förhoppningsvis under stundande konsert – då, ja, då lever i alla fall musiken vidare. Där och då behöver de inte så mycket mer…innan de kränger på sig ryggsäckarna och traskar hem till fredagsmyset./Kristina Stenborg