Varför musik?

Det var länge sedan jag fick frågan om varför man egentligen ska ha musik i skolan? Jag undrar just varför. Det är snarare så att eleverna blir mer och mer seriösa på musiklektionerna - nästan mer än vad de är på svenskan. Det är kul när jag ser att de verkligen vill lära sig och går in för att spela ett svårare komp, förstå varför musiken alltid har funnits, eller varför Vivaldi tyckte mer eller mindre om de olika årstiderna. Har jag blivit tydligare i min undervisning, eller betyder det något att vi nu för tiden resonerar mer på de här lektionerna?

När mina elever resonerar i skrift kommer det ofta fram fler, eller andra saker än när de resonerar muntligt och framför allt, så kommer ju alla till tals i det skrivna ordet och de vågar ofta vara ännu mer personliga än vad de vågar vara inför kompisarna. Jag tycker själv att det har blivit ett viktigt moment i undervisningen. Man får en annan ingång till själva musicerandet.

Dock tycker jag det är svårt att bedöma eleverna i ”praktisk reflektion”. Jag ser det
visserligen som ett hela tiden pågående moment, men det går inte att komma ifrån att en del elever nästan aldrig säger något för att lyfta eller förändra samspelet i en grupp. Det innebär att jag måste bli bättre på att få dem att göra det - att oftare ställa frågan vad de tycker om samspelet i gruppen och hur det ska bli bättre. De måste få de rätta redskapen, modet och tilliten att våga lyssna på varandra och recensera på ett juste sätt. Då måste jag ju föregå med goda exempel och ge dem musikorden som hjälper till.

Bara att förklara skillnaden på melodi och ackord, eller takt, tempo, puls och rytm är ibland en utmaning, men jag försöker lyfta orden så ofta jag kan. Trots det, så märkte jag att mina 9:or den här terminen hade svårt att förstå skillnaden mellan att skriva en ackordföljd eller att skriva en melodi. Det är som att de har svårt att särskilja delarna från varandra. I mitt huvud känns det konstigt, men jag måste ju försöka att förstå varför det är så om jag ska kunna hjälpa dem att utvecklas. Kanske hör man sällan melodier som är isolerade från ett komp nu för tiden och musiken har ju blivit alltmer digital. Många av mina elever tror att den kanske blir enbart digital inom en snar framtid - men jag har även elever som tror att det kommer att användas fler ”vanliga” instrument igen. Själv hoppas jag förstås på båda delar. Självklart hoppas jag också på fler melodier, enkla melodier, vackra melodier, spretiga och pulshöjande sådana. Hoppas, hoppas att föräldrar inte slutar, eller redan har slutat att sjunga sånger för sina barn!

Jag har kommit att gilla momentet ”skapa” mer och mer -just för att det plockar fram ett hantverksmässigt kunnande. Även om de flesta tycker att det är rätt svårt att skriva en egen låt, så lär sig de flesta något på vägen om musikens beståndsdelar och om att våga kasta sig ut på något djupare vatten än vad man gjort tidigare. De allra flesta av mina elever har i alla fall aldrig försökt sig på att skriva något eget tidigare. Även att visa olika sätt att spela en låt tar fram en del av hantverket. Att spela pulsen är en sak, men att spela med lite svårare
rytmiseringar, eller att använda båda händerna när man spelar piano och att få ihop olika rytmer samtidigt visar ju att musik kan vara komplex. I en grupp kräver det först ett eget kunnande och koncentration inte minst. När de skriver sina låtar diskuterar vi också dur och moll, tempots betydelse för hur låten uppfattas och hur man anpassar text till komp och melodi eller tvärtom. Tänk vad många nya stigar, synapser i hjärnan, vi är med om att trampa fram.

Redan i moderlivet kan vi särskilja olika rytmer och forskare har konstaterat att det ofödda barnet reagerar direkt om ett notvärde uteblir från en rytm de lärt känna. Samma forskare menar att pulsen och rytmen alltid har haft betydelse för människan. Det kanske inte är så underligt att körsångares hjärtslag ofta korrelerar med varandra och förstärker samhörigheten dem emellan, men förunderligt är det - och alldeles underbart. Vi behöver musiken!/ Kristina Stenborg

Etiketter: krönika