Ny styrelseledamot

Malin Olah är ny styrelseledamot i Musiklärarnas Riksföreningen. Malin jobbar som musiklärare i Tyresö. Läs hennes berättelse....
 
Jag är 48 år och jobbar i två låg- och mellanstadieskolor i Tyresö (Stimmets- och Fårdala skola). Jag är styrelseledamot i Musiklärarnas Riksförening, ett arbete som jag fram emot.
I dagarna har jag precis haft min första undervisningsvecka på det nya läsåret och har redan upptäckt att jag som vanligt planerat mycket mer än jag rimligtvis kan hinna med på de första veckorna, konstigt att jag aldrig lär mig. Lyckligtvis vet jag av erfarenhet att detta brukar jämna ut sig efter ett par veckor och sedan är man i fas igen.

Jag började min “musiklärarkarriär” som vikarie 1994 och upptäckte att jag hade hittat världens bästa jobb. Jag var lycklig. Jag började då studera vid SMI (Stockholms Musikpedagogiska Institut) och tog min pedagogexamen efter tre år. Efter ett antal år som musiklärare läste jag förra året in ytterligare
30HP inom VAL (Vidareutbildning av lärare utan lärarexamen) för att bli berättigad till en lärarlegitimation efter dryga 20 år i yrket… Visst är det egendomligt att vissa utbildningar fortarande inte ger behörighet. Detta är något vi inom MR måste arbete med!

Min personliga åsikt är att väldigt mycket av våra skattepengar har gått till att sätta väldigt många, fullt kompetenta lärare, med en examen från en utbildning som gav oss behörighet då vi anställdes, tillbaka i skolbänken och jag kan inte låta bli att känna att det var “för sakens skull”, inte för att göra oss till bättre rustade pedagoger i den verklighet vi verkar i. Detta är min erfarenhet och jag är naturligtvis glad om någon som gjort motsvarande resa som jag, har andra upplevelser av dessa extra högskolepoäng. Vad tjänade de egentligen till?
 
Jag tycker fortfarande att jag har världens bästa jobb när jag ser på jobbet som sådant, men det finns också många omständigheter som gör vår tillvaro svår många gånger. Framför allt ser man ju att förutsättningar för musiklärare i landet är väldigt olika, något jag har svårt att förstå att det ska behöva vara så 2016. Jag undervisar till exempel uteslutande i helklass (eller dubbelgrupp, som en del musiklärare föredrar att kalla det) och det är inte svårt att föreställa sig hur mycket effektivare mitt arbete skulle vara om jag fick dela upp klasserna i högst
15 elever/lektion i enlighet med arbetsmiljöverkets riktlinjer. Jo, jag förstår att det handlar om ekonomi, detta skulle i mitt fall innebära ca ytterligare ½-1 musiklärartjänst på mina två skolor men frågan blir ju vad som är viktigast i slutänden

En annan viktig sak som gör våra arbetsvillkor mycket olika är ju frågan om utrustning i musiksalarna, eller tillgång till sal över huvud taget. Jag har under mina drygt tjugo år  jobbat med mycket olika förutsättningar men har idag en musiksal som sakta men säkert byggs upp vad gäller utrustning. Min fråga är bara, varför är det inte självklart? Hur kan det ens vara möjligt att välja bort att ha en utrustad musiksal i en skola som tar emot elever som ska undervisas enligt LGR 11?

För mig innebär medlemskapet i MR en möjlighet att visa på yrkets fördelar men också att påvisa vad som behöver rättas till i vår vardag. Att inte bara berätta för mina närmaste kollegor utan att ha en möjlighet att trycka på och påverka i de kanaler där det kan göra skillnad. Därför hoppas jag kunna hjälpa till med att vi ska bli fler som engagerar oss i föreningen, ju fler vi är desto svårare blir det att se mellan fingrarna på våra krav. I MR har vi en fungerande förening som jobbar för att förbättra vår specifika arbetssituation, oavsett vilket fackförbund vi tillhör.
Gå med i MR!