Spotifylistor, tonårshormoner och politik!

Problemet uppstår när alla elever ska räkna upp var sina popartister och rockartister….
Efter att eleverna i mindre grupper jämfört pop och rock utifrån hur det låter – instrument,
sångsätt, texter, attityd, kläder, andra särskilda kännetecken etc. och kommit fram till vad
som skiljer, eller ev. är lika, så får de välja var sina artister, som de klassar som typiska. Efter tre-fyra popartister/band blir det tyst! Jag måste börja mima: ”Hååå-kaan..”,
Liiiinneeeeaaaa..”. Linnea Henriksson har de aldrig hört talas om och ännu värre blir det när vi kommer till typiska rockartister. Jag funderar över varför de inte kommer på några namn, men vet ju att de lyssnar på musik. Har personerna, trots senare års idolprogram, blivit mindre viktiga?
På det senaste provet vi hade i år nio fanns det med en sista fråga där de skulle berätta om
musikens betydelse och funktion för dem själva. Nästan uteslutande började svaren med:
”Jag älskar musik..”, ”Musik betyder jättemycket för mig..”, Jag kan inte leva utan musik..”,
”Jag lyssnar hela tiden..”. Nej, musik är ingen bristvara för eleverna. De har ständig tillgång.
Att de inte kan räkna upp fler artister kanske har olika orsaker – förutom vanlig,
hormonomstörtande tonårsålder!
Jag tänker tillbaka på sommarens resa till Italien. På en lunchbar i Chiantidistriktet hör jag, mellan bruschettatuggorna, musik och en sångröst i högtalarna, som tilltalar mig. Jag frågar servitrisen vem som sjunger och hon ser fundersam ut. Sedan säger hon att hon ska fråga någon annan. Jag väntar, men får ge upp. Servitrisen förklarar olyckligt att det är en spotifylista och att ingen vet vem som sjunger. Kanske har vårt musiklyssnade blivit mer styrt, eller omedvetet trots allt? Är det faktiskt mindre betydelsefullt vem som framför musiken? När jag beskriver tuffa LP-fodral, så som de såg ut på t.ex. 70-talet, ser eleverna mest undrande ut. Jag inser att den tiden är förbi.
Att musik är viktigt för våra tonåringar är väl ingen hemlighet. Ändå kämpar vi musiklärare
ibland i motvind med den begränsade tid vi har till vårt förfogande. Därför läser jag högt för
min rektor från elevernas provsvar under vårt medarbetarsamtal. Jag undrar hur det ska gå
med den svenska exportvaran, musiken. Ändå skönjer jag ett visst hopp… Regeringen har
trots allt aviserat att de vill återinföra de praktiskestetiska ämnena på gymnasiet. Jag hoppas att det inte blir en chimär, en skimrande såpbubbla ”som brister i tidernas ström”…

Jag gläds och förundras också över min elev i sjuan, som kollegorna säger är alldeles
hopplös. Han snurrar runt på golvet, kryper under bänkar, pratar o.s.v. När han kommer till
mig på elevens val, musik, så sätter han sig genast bakom ett trumset och där sitter han hela timman. Jag hör honom spela, konstant trummande, glad och med god timing! På
musiklektionerna går det också bra, för han vet att det är i det ämnet han kan prestera.
Hjälper jag honom bara lite med teorin, så är musiken hans bästa ämne. Det har han
berättat hemma. Tackmail från mamma blir en skön klapp på axeln för mig som stretande
musiklärare. Jag stretar nog på ett tag till…