Fördjupade upplevelser och en mångfascetterad klangbotten

Jag var mitt inne i en förklaring om varför eleverna ska lära sig känna igen de olika orkesterinstrumenten. Jag försökte breda ut texten och målade upp en stor scen med en fantastisk orkester spelandes filmmusik. Jag ville att de skulle se det framför sig och höra hur musiken böljade fram och tillbaka –ett pampigt inslag av orkesterns trumpeter, ett skimrande vackert solo av en tvärflöjt… Men om man inte vet vilka instrument som spelar, så blir det ju svårt att berätta för någon om sin upplevelse. ”Att ha vetskap om de olika instrumenten och hur de låter fördjupar upplevelsen”, ville jag avsluta min monolog med. Då ropar en av killarna: ”Man kan ju bara fråga den som står jämte”!
 
Det är inte särskilt ofta jag måste motivera musiklektionernas innehåll, men detta med orkesterinstrumenten  mötte en del protester. Förvånansvärt många elever känner inte igen de vanligaste instrumenten längre; saxofon, cello, trombon etc. Något har hänt under senare år, som gör att ungdomarna inte tycker att det längre är nödvändig kunskap. Själv vägrar jag ge upp! Jag vägrar tro att de här instrumenten försvinner bort och jag önskar inte att alla ska behöva fråga någon annan om vad det är de hör – och att det till slut inte finns någon att fråga. Jag vägrar tro att musikupplevelser i framtiden ska reduceras från mångdimensionerade ljudupplevelser av olika klangfärger. Därför var det extra roligt den lektionen när en annan av mina klasser, år 9 hade sitt prov i instrumentkunskap. Just den lektionen uppenbarade det sig en man från kommunen i bästa hantverkarmundering som skulle sätta upp gardinstänger och lite andra grejer. Två bustjejer på sista raden viskade ogenerat öppet till honom: ”Pssst…vet du vad det här är?” När de hade upprepat frågan ett par gånger höll han ner borren och svarade högt och tydligt:
 ”Ja, – han heter som jag!”
”Va? Vad då heter som du?”
”Han som spelar heter samma som jag”.
 
Det fick mina egna fördomar på skam och fick eleverna att se djupt beundrande på honom. Jag tackade min lyckliga stjärna för att Magnus, hantverkare, kände igen trumpetaren Magnus Johansson och brukade lyssna på honom. Glädjande nog blev dessutom eleverna så förtjusta i Lindsey Sterlings fiolsolo att de ville veta vad det var för att utöka sina spotifylistor. Någon form av seger för mig som lärare, trots allt.
 
Och nu undrar jag hur det är med er musiklärare ute i landet. Vad tänker ni om era jobb, hur mycket jobbar ni, jobbar ni i motvind eller medvind? Jag oroas över ett sviktande medlemsantal och känner att mitt eget ideella engagemang börjar tryta. Facebook-gruppen med musiklärare fyller sin funktion för många, det inser jag, men hur många skrivelser eller påtryckningar görs från den gruppen som når Skolverket, Regeringen, tidningarna? Hur många fler fantastiska länkskafferier finns det än det som finns på vår hemsida? Hur många basutrustningslistor görs, hur många rekommendationer från Arbetsmiljöverket syns någon annanstans – om MR läggs ner? I nuläget är det den deprimerade analysen jag gör. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men särskilt hoppfull är jag faktiskt inte. Ändå vill jag avsluta denna krönika med att säga att jag tror att vi musiklärare behövs och kan uträtta storverk. Jag vill så gärna tro att fler vill och kan engagera sig för förutsättningarna på våra skolor.
 
Du som vill vara med och förändra – hör av dig, värva en kompis, tagga en kollega! Kom igen! Jag vägrar tro att det inte finns fler som vill att musiklärare är värda en djup klangbotten av kunskap, engagemang och ett målmedvetet arbete för de bästa arbetsvillkoren!/Kristina  Stenborg