Osorterade tankar i en musiklärares musiklärarvardag…..

Min musiklärarkollega har gått hem för att föda barn och min f d kollega har trätt tillbaka in i tjänst. Jag är innerligt tacksam att han släpper det ljuva pensionärslivet med fågelskådning och långresor för ett tag, så att jag inte har hamnat i ett läge med outbildad kompanjon. Då hade jag fått sätta väldigt många betyg, utan att kunna gå i god för vad eleverna kan! Vi följer samma planering, har samma prov och på ett ungefär samma material i våra klasser. Det ger trygghet i vardagen och i de händelser då elever byter klasser, eller arbetslag, så är ingen skada skedd vad det gäller musiken i alla fall. Vi har ett samarbete som känns professionellt och det tror jag eleverna känner.
 
I veckan har vi haft genomgångar om sångrösten med våra åttondeklasser. I en av mina åttor utropade ett par elever:
”Va?! Har vi bara TVÅ stämband?”
”Ja, hur många trodde ni?”
”Jag trodde att det var som en gitarr, vi har ju så många toner,” sa en av dem och drog med fingrarna över fingerade gitarrsträngar i luften.
Det är kanske inte så självklart hur rösten fungerar. Jag känner mig glad över att vi läser om det, att vi lyssnar på olika sätt att använda stämbanden och att de får träna in något att sjunga för mig, så att jag får möjlighet att röstcoacha. Det är kul att se eleverna häpna över falsettsång, gossopraner och joddlare. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför många elever inte hör skillnad på enstämmig eller flerstämmig sång, eller varför de inte förstår vad melodi är i förhållande till ackord. Jag vet att jag har skrivit om det förr, men det förbryllar mig en del. Sjunger vi mindre nu för tiden? Har de fått sjunga i för låga tonarter och tappat sitt hörande på vägen?
 
Jag läste i gårdagens GP (lörd 24/3, 2018) om att refrängen kanske är på väg bort. Karin Pihl skriver i sin artikel ”Därför försvann refrängen ur dagens popmusik”, att låtar som görs nu ofta kretsar kring en och samma melodihook och att det är viktigare med en häftig produktion istället för att man skapar en längre melodi. Det ska vara lättsmält! Men om populärmusiken tappar sina melodier och trallvänliga refränger, vad finns det då kvar att sjunga med i? Artikelförfattaren menar att streamingtjänsterna med sina låga priser på varje enskild låt,  ska få oss att ”streama” fler låtar, utan egentlig tanke på kvalitén. Det får mig att fundera över de genomgångar jag precis haft med mina nior – där jag pratat om låtform med intro, vers, brygga, refräng…. Jag har på nytt pratat om vad ackord är och deras funktion i förhållande till melodier. Ändå frågar en av eleverna om det är en melodi jag spelar när jag demonstrerar en ackordföljd på pianot. Kanske är jag extremt dålig på att förklara, men det har inte varit något problem under tidigare år, utan har uppstått på senare tid. Själv älskar jag de vackra melodierna som vågar stå för sig själva, som andas av ett innersta väsen och kan förlora sig i djupa dalar, eller höja sig till de högsta topparna!
 
Att skapa egen musik har blivit ett självklart inslag i musikundervisningen för att visa på hantverk och ett kreativt och prövande förhållningssätt till musik. Det är viktigt att ge våra ungdomar redskapen för att våga uttrycka sig och ett ypperligt tillfälle att samarbeta med
t ex svensklärare, språklärare etc. Jag hoppas att några av mina nuvarande nior vågar sätta ord och toner på sådant de känner inombords för att uttrycka ett meningsfullt sammanhang! Sedan önskar jag att de vågar sjunga sina melodier för mina ibland så trötta musikläraröron! Då går jag med lätta steg våren till mötes! /Kristina Stenborg