Med begåvning kommer man en bit, eller med hårt slit!

Den här veckan har Wienklassicismen varit i centrum på mina musiklektioner med år 9. I det korsord som eleverna löser blir ett av svaren angående Mozart att han var ett underbarn. Ja, det var han nog förvisso. Samtidigt tänker jag att hans pappa upptäckte sonens talang på ett tidigt stadium och tränade med både honom och systern Nannerl. Säkert var det inte bara lite grand de tränade innan det bar av till kungahuset i Paris och andra fina salonger. Det lilla underbarnet var kanske ändå som barn är mest, funderar jag vidare. Det finns tydligen belägg för att han kommenterade kungens falskspel på violin. De flesta av oss hade kanske hållit tand för tunga! Som mest populär under sin levnad var han ju just när han var det lilla barnet. Vi människor fascineras ibland mer över det vi ser som ren begåvning än det som är hårt slit. Kanske är det för att det stora flertalet inte är så begåvade att vi bara kan leva på själva begåvningen. Nannerl lär inte ha varit så dålig hon heller, men lär säkert ha hamnat i bakvattnet av sin bror helt enkelt för att hon var tjej! Jag önskar verkligen att jag hade hört dem spela tillsammans för att höra om jag hade blivit mindre imponerad av hennes talang – eller tvärtom!

   Hur som helst – det gläder mig att vår nya kulturminister vill öka bidragen till Kulturskolan. Då kan nästa generation barn få fortsätta att utveckla sin musikalitet både enskilt och i härlig samklang. På de flesta ställen ges förutsättningar för både rock, rap och en eller annan sonat. Det gläder mig också att det både i TV och i tidningar yttras - på vetenskaplig grund att musik, att spela och sjunga motverkar eller skjuter upp hälsotillstånden demens och alzheimer. Att läsa böcker, idrotta och lära sig nya saker är annat som sägs ha effekt. Wolfgang Amadeus Mozart blev nu aldrig så gammal att det hade varit aktuellt med begynnande demens, men jag kan inte tänka mig att han skulle ha slutat musicera ens på ålders höst.

   Nästa vecka ska jag berätta om en av mina favoriter, Beethoven och sedan ska eleverna fortsätta med denna veckas påbörjade filmprojekt. Det brukar vara en av läsårets höjdpunkter för mig som lärare när jag får slå mig ner för att se hur de har tolkat musik från Wienklassicismen eller Romantiken. Det är inte bara ett tillfälle för tolkning och filmskapande, utan de hinner lyssna på rätt många olika stycken av t ex Mozart, Beethoven, Grieg, Tjajkovskij innan de väl bestämmer sig.  En del av det känner de igen sedan tidigare – utan att veta vem som skrivit det och en del är helt nytt för dem, men det blir aktiv lyssning. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde få vara med i deras filmer, eller filmskapande. Det är ju så vansinnigt roligt! Minnen poppar upp från min egen barndom då jag smög omkring hemma i vardagsrummet till ”Bergakungens sal”, eller till andra härligt dramatiska stycken. Nåväl, jag är ju på ett sätt delaktig i vad de gör och det här känns som ett tillfälle när det inte känns så allvarligt, utan leklusten får råda – om än under ordnade former. Jag har sett både mer och mindre begåvade resultat av elevers filmskapande. Så värst slitsamt ser det i alla fall inte ut att vara – även om jag vid något tillfälle fått filmer inskickade i färdigredigerat skick närmre midnatt! Nu går jag våren till mötes../Kristina Stenborg