Nu gör vi det

På kort tid har jag fått jag fått frågan om man måste gå en utbildning för att bli kompositör. Kanske har jag tittat lika undrande tillbaka innan jag har gett mig in på att förklara varför man måste lära sig om instrumentens olika klangfärger och register, eller hur man noterar musik för olika sammanhang. Frågan har kommit upp när jag har berättat att en för mig närstående utbildat sig till just kompositör på en av våra högskolor. Man skulle kanske kunna tro att de som frågade själva var outbildade och lite naiva, men den ena är läkare, den andra jurist och människor som många sätter sin tilltro till. Jag insåg ganska snabbt att kunskap om harmonier, dominantparalleller, orkesterpartitur är ett svart hål för dessa två och med all säkerhet då för det stora flertalet. Föreställningen om att skapandet kommer som förklarad från bar himmel verkar leva kvar. Hur kan det undgå någon att all form av skapande bygger på kunskap och inte bara är talang?

Efter att vi i MR:s styrelse har suttit som remissinstans till revideringen av läroplanen har jag funderat mycket över de kunskapsmål som har med komponerande och skapande att göra. De elever vi har nu och har haft de senaste åren kan väl i alla fall inte gå ut skolan och vara totalt ovetande om hantverket som behövs när man gör musik? Synen på kunskap har varit föränderlig under historiens gång och vilken kunskap som värderas högst likaså. Jag tror att många av oss som har praktiskestetiska ämnen ibland har fått jobba på att ha en egen validitet och därför ser också förutsättningarna så olika ut beroende på i vilken kommun, eller skola man jobbar. För någon vecka sedan sammanstrålade några av de musiklärare som finns i kommunen för att diskutera sambedömning. Vi hamnade dock snabbt i funderingar över gruppstorlekar, grupprum, tillgång på instrument och annan utrustning. Jag och min kollega kunde glatt kungöra att vi har var sitt klassrum, tre intilliggande grupprum var, fem trumset per lärare (ibland tio om det inte är lektion i det andra klassrummet), ett flertal av de andra instrumenten, tio Ipads var etc. Alla elever på vår skola har också sin egen dator. Man kan förstå om det föder en del upprördhet hos de som varken har grupprum, eller tillgång till så många instrument. Jag läser fortfarande förtvivlade musiklärares utgjutelser om klassrum, som inte är musiksalar, som släpar utrustning mellan olika salar och som har alldeles för stora grupper för att det över huvud taget ska fungera att spela med eleverna – och framför allt funkar det inte utan instrument!

Skolverket har ingen som helst möjlighet att påverka gruppstorlek, tiden i ämnet, eller musikbudget på den egna skolan. Det vet vi sedan förut. Det enda vi kan hoppas på är våra folkvalda i regering och riksdag och att de ska få upp ögonen för hur viktigt det är att kunna praktisera olika varianter av konstutövande. Jag har sagt det förut och jag säger det igen! Musik, bild, slöjd m.m. ökar människors välbefinnande, förenar oss när pulsen får slå i samma takt, engagerar oss och gör oss till hela varelser. Varför förstår inte alla att det krävs tid, kunskap och resurser?!

Jag älskar musik! Jag älskar musiken, för att den uttrycker allt det jag inte kan säga med ord, för att den låter mig sörja, skratta och hoppas! Känslorna jag får när jag skriver om detta väller plötsligt fram som ett crescendo, för vi musiklärare måste hjälpas åt att förmedla skapandets kraft. Vi har förmodligen rätt tunga lass att dra på våra egna skolor, men om vi bara harvar runt på den egna skolan och gnäller lite inför våra kollegor kommer vi aldrig vidare.

Därför har MR:s styrelse formulerat ett nytt brev till riksdagsmedlemmar och utbildningsutskottet angående estetiska ämnens återinförande på gymnasiet. Därför har MR också gjort en skrivelse till landets alla musikhögskolor angående hur utbildningen i dag ser ut och vart den riktar sig. Vi ser att behovet är störst på våra grundskolor, men det är inte så högskolorna profilerar sig.

Nåväl, åter till revideringen av centralt innehåll tillika kunskapskrav. Du har väl gjort din röst hörd? Utan din och min röst, utan vårt engagemang för musikundervisningen förlorar ämnet sin relevans. Det är du och jag som står med fötterna förankrade i den musikundervisning och den verklighet vi måste förhålla oss till. Nu. Nu gör vi det det!
 
Kristina Stenborg, ordf