Alla dessa elevmöten

Jag hör honom på långt håll: ”Hallå, hur är det med dig?”. En av mina elever kommer skyndandes när jag just är på väg in för att göra klart för min första lektion. ”Jädra duvhök!”, fortsätter han. ”Den har dödat tre hönor – och det värsta är att han vill ju inte äta dom, han bara hackar på dom, men de blir ju så rädda så att huvudena sprängs. Titta här!” Med det sagt, så sträcker han fram sin mobiltelefon och visar en död höna med blodiga slamsor längst upp i stället för ett huvud. Jag beklagar förstås detta djupt, men kan inte låta bli att förundras över vad alla dessa elevmöten kan innebära under en skoldag. Föregående lektion hoppar nämnde elev upp och pillar på en bevakningskamera, öppnar luckan till brandlarmet, slår på en keyboard och kastar i väg ett par hörlurar. Behöver jag nämna att jag blir lite arg?! Nåväl, relationen verkar inte vara alltför sårad, så jag hoppas fortfarande att jag kan nå denne elev med min undervisning

Relationen med eleverna känns viktigare  i dag än för några år sedan. Jag undrar var för? I dessa coronatider kan man behöva  hålla lite avstånd, men det är inte alltid så  lätt i skolans värld. Ett par av mina elever  i svenska sitter i en soffa i korridoren en  stund och jobbar med sina krönikor. De  behöver hjälp. För att inte kröka ryg gen ur led ber jag dem snällt flytta på sig  lite, så att jag får plats, men, nej, de sitter kvar nära mig där jag just dunsar ner.  De är två glada elever med adhd, som inte verkar tänka allt för mycket på pandemi  utan lever i stunden. En annan elev har precis fått plats på skolans ”flexenhet”  där det finns tillgång till speciallärare,  assistenter etc. Under de första veckorna  vägrar eleven att lämna sin plats utanför  min dörr för att delta på några lektioner.  Jag lirkar, hämtar böcker, kollar av hans  engelska, får med honom till NO:n några  gånger och släpar ut keyboard m.m. till  honom för att greja hans musikundervisning. Delar av tiden har han en assistent,  men större delen sitter han där i sin ensamhet och spelar på mobilen, eller kollar  Youtube. Mitt hjärta blöder.  

Nu har tyngden dock lättat lite på mina  axlar. Jag tittar till honom där han nu sitter på ”flex” och en av dagarna hör jag att  det inte är så bra. När jag kommer sträcker han armarna i luften och behöver en  kram. ”Suck!”. Jag antar att corona inte  gäller mig, eller…?  

Jag tror säkert att ni, precis som jag, har elever som skulle kunna förvandla er till stoftkorn på en sekund. Den första lek tionen jag träffar ett par av mina elever  i en 8:a, så säger plötsligt en av dem att  hon måste gå, om hon ska hinna med en  buss. Jag meddelar krasst att lektionen  inte slutar förrän om ca en kvart, men det  biter inte på henne och kompisen som  nobelt seglar ut med huvudena högt och  något blasé ögon. Andra lektionen säger  hon att hon tänker sitta själv i klassrummet och spela gitarr, medan de andra går  till grupprummen. Jag ser mitt tillfälle att lära känna henne lite, så vi pratar musik  och EPA-traktorer. Hon gillar country,  dansband och att meka! Hon gillar däremot inte skolan. Plötsligt säger hon: ”Jag gör inte så mycket på lektionerna,  vet du. Jag kan inte koncentrera mig, särskilt inte på teori och sådan skit, så jag tänker satsa på musiken.  

Samma vecka dyker hon upp i en annan grupp och frågar om hon får vara med. Jag  brukar inte bevilja inträde för extra elever, eftersom de oftast brukar vara där för  att socialisera, men den här gången gör  jag ett undantag. Det är en trumlektion  och hon utropar högt så att alla hör det  när vi tränar trumkomp, att hon tänker hålla sig till gitarren. I slutet av lektionen  kommer hon ändå fram och meddelar att hon tänker vara med även på fredagar, eftersom hon har en håltimma då. Vet inte  om jag har så mycket att säga till om här.   När jag nästa lektion tar hennes mobil hör jag: ”Vilken aggressiv kärring”  bakom mig. Relationen verkar inte riktigt  sitta som en smäck ännu, men… hon ska  ju ha dubbla musiklektioner, säger hon i  alla fall. Jag tar det som ett framsteg och  bestämmer mig för att jobba vidare med  relationen! 

Kristina Stenborg 
Ordförande