Om inte skolan fanns på riktigt….

Jag är någorlunda på banan igen, efter att ha haft det där som börjar på C, ni vet. Visserligen fick jag börja min återkomst med en timmas städning, men det har varit kul att träffa eleverna igen. På min skola har vi nu både fjärr- och närundervisning. Jag tycker i alla fall att det känns bra att få träffa några på plats. Mötet blir så mycket bättre! Det där med att tvinga tonårsbarn att koppla på kameran inför varandra, eller för mig som lärare att se att de inte tagit sig upp ur sängen, utan med sömnrufsigt huvud plirar mot mig på skärmen är inte drömläget.

Jag och min närmaste kollega har vänt ut och in på oss för att göra nya uppgifter som går att genomföra på distans och nu börjar inspirationen tryta en del. Vi har ändå löst det – och det är jag oändligt stolt över. Vi har förstås fått betydligt fler arbeten att bedöma och kommentera i skrift, men någon gång ska väl detta få ett slut. Det vi har nu det har vi och det är inga dåliga uppgifter. Några av dem vill vi nog behålla och använda även längre fram. Corona har gett oss möjlighet att prova sådant vi inte gjort förut och det är ju faktiskt inte dåligt. Vår kreativa låga har inte slocknat, bara utvecklats åt olika håll!

I fredags satt jag kvar till kvart över fem med en elev i 9:an för att hjälpa honom med det bildspel han gjorde till ”I Bergakungens sal” – en timma och en kvart på övertid. Det hade av någon märklig anledning försvunnit från hans dator. Där satt vi alltså med vårt eget lilla fredagsmys och letade upp bilderna igen, som han redan valt en gång och sedan skrev jag ner hans motiveringar av de val av bilder han gjort och hur just de skulle förstärka uttrycket av musiken. ”Jädrar, vad fort dina fingrar skriver”, sa han glatt, tog ett samtal från flickvännen och motiverade vidare. Eftersom ett av hans stora intressen är cykling, downhill och andra cykelsporter, så var det bilder på cyklar, fartfyllda hopp, krasch in i träd etc. och han hade tänkt ut hur lång tid det skulle vara på varje bild, så jag klickade bildspelet framåt när han ropade: ”Nu!”. När han gick för att söka upp flickvännen dök det upp fyra f.d. elever utanför som gärna pratade en stund.
”Jag minns när vi skulle sitta där i musiksalen och höra skillnad på instrument.
Vad svårt det var”!
”Minns du låten som Frida skrev”?!
”Sover du över här”?!
Nä, jag sover inte över i min musikbarack, men jag minns deras låtar, våra samtal under lektionerna och tyvärr även mina ibland mindre uthålliga suckar när jag behövt förklara, eller visa en gång till.

Det är ju i skolan vi ska vara. Så tydligt det har blivit nu med all distansundervisning att det är mötet där som är viktigt på riktigt. Det är i skolan som relationer skapas, som ungdomar får växa och där jag får prova mitt tålamod – om och om igen! I dag har jag haft tre 8:or i musik och vi spelade ”Counting Stars”. Jag lovar att mitt tålamod var en ängels och att det kanske föddes några stjärnor där och då. Kämpa vidare, alla härliga musiklärarkollegor. Ni får på riktigt betyda något för nästa generations framtid! Nu går jag våren till mötes./
Kristina Stenborg Ordförande