Att vara lärare i en brinnande pandemi

Att kortfattat försöka beskriva hur jag upplevt pandemin i min roll som lärare är svårt, mycket svårt. Det känns som jag skulle kunna skriva en hel bok. Det hade blivit en bok som handlat om stresspåslag, ovisshet, rädsla för smitta, planering och rättning långt bortom alla grän-
ser, dygnet runt-jour, prestationsångest, en ständig oro för elevernas mående och mål-uppfyllelse, teknikstrul och om elever som slokar mer och mer bakom sina skärmar och om min egen kamp för att hålla ämnet och min egen lärarinsats levande.
Men, det hade också varit en bok om upplevelsen av ett kollegialt arbete i sin renaste och mest produktiva form, om elevernas längtan till en skola som de trodde de ville slippa, om glädjen över att mötas igen om så bara för en vecka och längtan efter ”det vanliga”.
I en skolvärld där allt var ”som vanligt” föddes i mig en nyfikenhet av att få testa på distansundervisning, vara en del av pandemiläget, ställa om, tänka nytt och se om det skulle fungera – jag kände mig förberedd.
Nu snart fyra månader senare känner jag mig klar med pilotstudien. Jag vet, om möjligt ännu tydligare, varför jag blev lärare. Glädjen i att möta alla elever och kollegor samt det magiska som sker i mötet i en levande undervisning där vi tillsammans tar oss an lärandets utman-ingar.
Nu vill jag spela, musicera och skapa med mina elever – jag trivs betydligt bättre när det teoretiska och praktiska går hand´i hand i undervisningen. Men som jag ändå anade innan; vi alla skulle lära oss något av detta. Att nu få möta högstadieelever som uttrycker sin
glädje över att vara i skolan, höra dom öppet inför varandra prata om vikten av att ha sin lärare nära och som t o m visar uppriktig uppskattning över att få lagad lunch helt gratis varje dag.
I min lärarroll har jag fortbildat mig snabbare inom vissa områden än jag trodde var möjligt och kommit närmare mina ämneskollegor i det kollegiala arbetet. Nu har jag möjlighet att plocka russinen ur distanskakan och kasta de torra kanterna!
Sedan några veckor tillbaka har vi partiell undervisning. Att få ha mina elever i skolan en vecka då och då ger i alla fall lite näring åt relationerna och undervisningen vilket gör att vi står ut lite till även om tröttheten som jag känner och ser hos alla mina magiska kollegor och elever är stor, mycket stor.
Att situationen för alla lärare just nu är under all kritik och helt ohållbar det är en annan historia, som vi lär få återkomma till!
Lotta Liljered