Jag inser vilken tur jag haft...

Att vara musiklärare innebär allt för ofta att ensam stå upp för och utveckla musikämnet på skolan man arbetar på. Ensam förväntas många dra lasset att upprätthålla musikaliska och kulturella traditioner i form av Lucia, skolavslutningar, körer, kulturfestivaler mm. Ämnet som inte alltid prioriteras vare sig tidsmässigt eller resursmässigt bedrivs av lärare som ofta har stora förväntningar på sig vid väl valda tillfällen under året.
Förutsättningarna som ges för att rodda det som alla andra tar för givet är ofta knappa och trollas fram av eldsjälar som offrar din fritid för att alla ska få njuta av en Luciamorgon ”för så har det ju alltid varit”. Vissa förväntas t o m hålla uppe dessa traditioner på två eller ibland tre skolor? I min värld skulle bara dessa evenemang kunna fylla en heltidstjänst. Självklart gör vi ofta saker vi själva också tycker är roliga (annars hade man nog inte valt detta yrke) men till vilket pris? Hur länge ska just du hålla och brinna?

Musikläraryrket ser lite olika ut beroende på vilken skolform och stadie man arbetar i, detta gäller så klart inte bara musiklärare dock är frågan om så kallade kringuppdrag i förhållande till ordinarietjänst en fråga som måste lyftas och synas noga. Att dessutom undervisa flera hundra elever och knappt hinna lär sig namnen på alla innan första betygsättningen är inte en hållbar arbetssituation!
Jag tror många musiklärare kan känna igen sig i detta men är man ensam på en eller t o m
flera skolor är det svårt att driva och skapa bättre förutsättningar och förståelse. Jag är av uppfattningen att alla ämnen har sina utmaningar och man ska akta sig för att ge sig in i diskussioner som syftar mot att hitta vilka som har bäst respektive sämst arbetsvillkor. Men en sak är säker ALLT blir enklare (och betydligt roligare) med ämneskollegor! Jag är så in i märgen tacksam för att jag under mina 10 år som lärare haft utbildade musiklärarkollegor på de två skolor jag arbetat på, att vi tillsammans kunnat föra vår talan, hjälpts åt vid alla dessa tillställningar som förväntas av oss musiklärare och tillsammans kunnat utveckla ämnet
och varandra samtidigt som vi stått upp för vår tid och vår arbetssituation. 

Detta gäller även mitt andra ämne, Idrott och Hälsa. Att planera och genomföra friluftsdagar, simveckor i badhuset, turneringar både på och utanför skolan, inköp av material, utveckling av ämnet och sin egen profession samt allt annat som hör det ämnet till blir så mycket lättare
och förblir roligt och inspirerande längre, tillsammans med kompetenta ämneskol-
legor!

Så vad vill jag egentligen ha sagt? Alla vet och förstår att vissa tjänster på mindre skolor alltid kommer förbli just ”ensamma” i den här bemärkelsen. Då blir det än viktigare med det utökade kollegiala samarbetet över skolgränserna och mellan professioner inom verksamheten.
Att söka stöd, inspiration och hjälp från annat håll. Det kan handla om fortbildning, kommun-gemensamma konferenser, ämnesföreningar (likt MR) men också att våga be om hjälp inom den egna verksamheten. Kanske har du en fritidspedagog som gärna sköter ljudet eller stämmer dina gitarrer? Kanske kan mentorerna i klasserna ansvara för allt runtomkring ett evenemang och du ”endast” stå för det musikaliska. Så länge du gör allt själv kommer ingen ha möjlighet att förstå hur mycket du faktiskt gör och inte heller få möjlighet att bidra/avlasta.
Så stå på dig uppåt, ta hjälp fackligt, sök stöd för din sak i det nationella kollegiet
– ett arbetsliv är långt och du gör ju faktiskt det du tycker är roligt så gör vad du kan för att hålla länge!

Till sist vill jag rikta ett stort tack till er; Kristina, Jesper, Michael, Lars, Calle, Lotta, Nicklas, Martin, Martin och Martin. Utan er hade dessa 10 år som ämneslärare i Musik och Idrott inte varit lika roliga, givande, utvecklande eller hållbara. Livet som lärare kan vara riktigt slitsamt och i vissa perioder övermäktigt – men med er är jag inte ensam, skratten blir fler och hindren lägre.
Jag är så lyckligt lottad!
Kungsbacka 2022
Lotta Liljered
Ordförande MR