Dags att lira

När vi förstagångsbläddrar i ”Dags att lira” känns boken i A4-format mycket ambitiös. Flera sidor har enbart några få meningar med stort typsnitt, mycket luftig layout, åtskilliga sidor är rena bildsidor med närbilder på olika spelsituationer, aptitlig skulle vi kunna säga, men....när vi bläddrande tar oss igenom en andra gång känns boken mer som en teoribok än en bok som direkt skall inspirera till ”lir”.
Bokens titel antyder att boken skulle kunna vara en ensemblebok men det är ”för mycket” teori, ända från början till det bittra slutet. Författaren har mycket goda ambitioner att gå igenom det mesta inom grundläggande musikteori men frågan är om eleven blir inspirerad av alla teoretiska genomgångar? När får vi börja spela? Idag lär sig mängder av ungdomar att spela med hjälp av filmer på YouTube utan att veta exakt vad de gör teoretiskt. Kommer de att få någon hjälp av denna lärobok, det är frågan. Men vi kommer att pröva!

Här kommer ytterligare några kommentarer:
• Tonnamnen utgår från tonen c istället för med start i alfabetets första bokstav och ton; a . Toner bör förövrigt skrivas med liten bokstav och ackord med storbokstav.)

• Dur- och mollackorden förklaras med ”hål” mellan tangenterna på klavituren istället för halvtonsräkning

• Pianoackordbilderna (20 sidor) är handritade med röda och blå markeringar på klaviaturen – blått på svart tangent en markering som knappt syns. Elbasens och gitarrens strängar markeras på liknande sätt liksom gitarrackorden.

• Tidigt i boken introduceras musikteoretiska begrepp som diatoniska ackord, grundton, ters, kvint. Detta ställer höga krav på elevernas teoretiska kunskaper för att inte tala om avsnittet som handlar om stegteorin.

• Sidorna med funktionsanalys som inledning till ett avsnitt med samtliga durskalor samt durackord utgående från alla kromatiska toner med omväxlande röda och blå handritade markeringar på tangenter är svårlästa.

• Efter ytterligare några sidor följer en fördjupning i intervall, djupare övningar i notteori och färgade ackord samt ett kort avsnitt om improvisation utifrån en pentatonisk skala som skulle vara nyttigt för mer försigkomna elever. Som grädde på moset avslutas boken med ett avsnitt om kvintcirkeln.

• Efter nästan 220 sidor tar boken för första gången upp att man kan ta ett ackord i flera olika omvändningar och det ges några exempel på ”närmaste vägen” i ackordläggningar. Detta är utmärkt och väsentligt för att få det att låta snyggt och kunde ha introducerats långt tidigare.

Vi ställer oss undrande till om denna bok kommer att väcka intresse bland ungdomar att djupare utforska musikteorin. Idag lär sig många ungdomar spela gitarr och bas med hjälp av tabulatur. I denna teoretiskt mycket ambitiösa bok om drygt 260 sidor nämns inte begreppet
tabulatur en enda gång. Är tabulatur ett ”förbjudet” sätt att lära sig spela??? Ska ungdomar som på mellanstadiet lärt sig att använda tabulatur känna att de lärt sig på fel sätt.....??? Även om denna bok till stor del utgår från pianoklaviaturen så kan man kraftigt ifrågasätta denna prioritering.

Vad gäller valet av låtexempel noterar vi att Lewis Capalde, Alan Walker, Ava Max och Tunes and I är rikligt representerade. De exempel på låtar som ges i boken kan dock bli inaktuella väldigt fort. Dags att lira! finns både som elevbok och lärarhandledning.

Slutligen och trots allt:
Heder och ära till den som griper sig an en så diger uppgift som att skapa en lärobok i musik. Skolor bör ha en åtminstonre ett exemplar av denna bok, Dags att Lira.! Även om Musikläraren menar att boken är alltför teorietisk så platsar den i skolan läroboksbibliotek. Köp in ett exemplar!