Debatt om Kulturskolan

Hilmersson skriver vidare: ”Och det är ju en fantastisk sak. Jag minns själv hur jag knatade iväg och spelade både klarinett och piano i min barndom och för undervisningen stod en musiklärare - med lön från kommunen. Frågan han ställer sig i slutet av artikeln är: Hur
kommer det sig att barn i Sverige anses ha rätt till kommunalt anställda ledare när de ska lära sig att spela teater eller saxofon - men får sätta sitt hopp till någon snäll förälder, som ställer upp gratis, när de vill spela fotboll eller basket?

Musiklärarnas Riksförening skrev ett svar....

”Hej och tack för en tänkvärd krönika, Eric Hilmersson (”Nästan provocerande att höra den kommunala musikskolan hyllas”, GP 19/3-19). Skulle dock vilja lyfta några synvinklar på ämnet ytterligare. Jag håller med dig om att kulturen bygger ett starkt samhälle. Rent historiskt sett kan man se att välutvecklade och välmående samhällen också bärs upp av rik kultur.

Du citerar bl.a. Thomas Svensson, som menar att ideellt arbete kanske inte kan vara det längre, utan behöver avlönas för att människor ska fortsätta att engagera sig. Ja, alltmer lutar åt det hållet. Under min egen uppväxt var det vanligt att många människor jobbade ideellt för olika organisationer, idrott, musik etc och en stor del av Sveriges framgångar har säkert vilat på dessa ideella axlar. I dag ser vi föreningsdöden härja. Något har hänt i vårt samhälle som gör att de flesta inte ser det som värt något vare sig att vara ledare, eller medlem i olika typer av föreningar.

Som ordförande i Musiklärarnas Riksförening sedan ett antal år tillbaka (ja, ideell) har jag sett att andra ämneslärarföreningar läggs ner och även vi i MR kämpar i motvind. Trots att vi jobbar med att påverka Regeringen, riksdagsledamöter, Skolverket, SKL etc med motioner, debattinlägg, etc och recenserar litteratur, har koll på fortbildningar etc, står för en hemsida (med stort länkskafferi, tips om forskning och arbetsmiljö m.m så är medlems-engagemanget svagt. Vi har en annan samhällsstruktur helt enkelt och måste kanske tänka i nya banor, men hur?

Vad det gäller skillnader mellan idrottsföreningar och kulturskolan, så finns det några saker som du också borde beakta - och det är att idrott har en större position i skolan jämfört med musik. Idrotten kommer dessutom att få ytterligare tid per elev och vecka. I nuläget har musikundervisningen 230 timmar i högstadiet och idrotten 500. Idrotten får mer tid nästa läsår. 230 timmar musik innebär ca en gång i veckan under två års tid och på den tiden är det mycket som ska klämmas in från det centrala innehållet, vilket gör att både lärare och elever upplever musiken som stressig. I skolan ska de som undervisar vara välutbildade, ha en högskoleutbildning bakom sig, vilket även är fallet med de som jobbar i kulturskolan. Detta vill jag hävda, är inte lika vanligt förekommande inom idrottsföreningar. Det kanske är en väg att gå att helt enkelt göra det ideella arbetet där professionellt? Har kommuner råd, eller inte råd med det sett ur ett framtidsperspektiv?

Dessutom har svenska elever idrott på gymnasiet, men där försvinner musiken. Sverige
tror helt enkelt att det inte behövs särskilt mycket kunskap för att hålla på med musik, eller så tycker man att det är oviktigt, trots forskning som talar mer än starkt för dess betydelse för individers utveckling som samhällsbärare. Den svenska musikexporten kan inte längre känna sig trygg. Kulturskolan har varit en viktig del av den tidigare framgången, men på många håll har man dragit ner på den verksamheten och på sina håll har den försvunnit helt. I nuläget skulle jag tro att föräldrar betalar ungefär lika mycket för att deras barn ska ha en plats på kulturskolan, som deras medlemskap och utrustning i en idrottsförening - vissa fall mer. Initialt har det annars varit lättare för barn från s.k. ”lägre samhällsklasser”, fler mindre bemedlade hem att delta i enklare idrottssammanhang och kulturskolan har
allmänt sett varit för medelklassbarnen, eller de som kan betala för att de ska gå där.
Redan där ser vi en orättvisa. I dag tror jag att detta även gäller om man vill delta i idrotts-sammanhang. För en större rättvisa borde alltså skolan stå för en mer rättvis fördelning vad det gäller tid och ämne.

Idrott och musik bör inte sättas i ett motsatsförhållande vad det gäller människors hälsa och det samma gäller annan kultur.

Sammanfattningsvis verkar vi ha samma åsikt vad det gäller vikten av att ha kultur i alla dess former i vårt samhälle. Det är en viktig diskussion att ta upp hur vi förvaltar detta kulturarv och på vilka sätt, eller vilka medel och ledar-, eller lärarkvalitéer det behövs. Diskussionen är allt för viktig för att inte betraktas från fler synvinklar. Jag välkomnar därför ett betydligt större resonemang i frågan - för vårt bästa, för kommande generationers bästa, för Sveriges bästa.

Vänliga hälsningar,
Kristina Stenborg, legitimerad musik- och svensklärare, samhällsbärare och ideellt verksam ordförande i Musiklärarnas Riksförening