DN DEBATT 12/11 2023
Bra läromedel är en nyckel till god undervisning. I den svenska skolan får lärarna i stället trolla med knäna eller skapa eget material. Kopierings­apparaten räcker inte till, och digitala plattformar fungerar inte för alla ämnen överallt. Eleverna måste få rätt till ordentliga skolböcker igen, ­skriver företrädare för 14 lärarföreningar.

Terminsstart i skolan innebär nya rutiner, nytt schema, kanske en ny skolväska. För 40 år sedan innebar det att man gick hem och slog in sina nya böcker i fint omslags­papper. I dag saknas denna rutin, och i många skolor saknas helt böcker.
I sociala medier efterfrågar lärare gamla böcker som inte används eller ljudfiler som kan delas digitalt. Eller så vill de ha råd om hur man ska ­hantera en situation där ytterligare fem elever tillkommit, men där det inte finns böcker till dessa elever. Lärarna ­skriker efter hjälp.

En ny lärobok skapar nyfikenhet. Eleverna vet att de har byggt på sina kunskaper med innehållet i en bok ­under förra läsåret och ser framför sig en ny mängd kunskap att förvärva. Text, bilder, tabeller och uppgifter ­skapar intresse, leder tankar framåt och skapar ofta möjlighet till fördjupning för den som är snabb.
I ett land med lärarbrist kan ett gott läromedel också vara ett stöd för en obehörig lärare som försöker göra sitt bästa. De läromedel som finns är tydligt kopplade till skolans läro­planer, kursplaner och värdegrund och syftar till att säkerställa att undervisningen är kopplad till alla relevanta styr­dokument. Utan läromedel blir grunden mindre stadig.

Dagens lärare har en tung arbets­situation och alltför många lämnar yrket i förtid. Ökad undervisningstid, ökad administration och allt fler ­uppgifter kopplade till elevernas psyko­sociala hälsa nämns ofta men bristen på läromedel är ytterligare ett problem.
När ett läromedel saknas får läraren trolla med knäna eller skapa eget ­material. Enstaka sidor kopieras upp, digitala uppgifter skapas som komplement och nya idéer skapas. Lärare i praktisk-estetiska ämnen skapar ofta sitt eget material för de teoretiska delarna av ämnet, då ämnesbudgeten oftast inte ens räcker till det material som krävs för de praktiska delarna av ämnet.
Tänk dig själv att lära ut gitarrspel till 24 elever med tillgång till 12 gitarrer, varav några saknar strängar. Det må låta som ett lustigt exempel men det är vardag för många lärare. Ämnet idrott och hälsa är inget undantag. För att eleverna ska få ett helhetsperspektiv om rörelse och få en förståelse om hälsa, behövs skolböcker där eleverna kan ta till sig kunskap även teoretiskt och inte bara genom att göra saker. Man kan tro att uppdaterade kartor är en självklarhet, men många geografi­lärare hänvisas till digitala kartor eller kartböcker från tider då nations­gränserna såg annorlunda ut.
En vanlig lösning i dag är att man på huvudmannanivå väljer ett digitalt läro­medel som tilldelas samtliga skolor, oavsett vad lärarna tycker om detta. Även om många digitala läromedel har styrkor passar de sällan alla ämnen och alla lärare. Ibland saknas vissa ämnen helt, eller så är materialet av olika kvalitet.

Vi vet att forskningen visar att elever lär sig bättre av att läsa på papper och skriva med penna på papper och att eleverna i högre grad distraheras från lärande av digitala läromedel. Att tvingas hoppa mellan olika flikar för instudering och anteckningar gör att många elever snabbt tappar fokus och fart, något som är ännu mer utmanande för elever med koncentrationssvårigheter.
 

Även vårdnadshavare vittnar om svårigheter med att ”hjälpa till hemma” när de har svårt att få en överblick, eller ens hitta, på alla digitala plattformar som eleverna förväntas navigera bland. Trots det finns det kommuner där det fattas politiska beslut om att endast digitala läromedel ska användas. Varför beslutar politiker om hur lärare ska utföra sitt ­arbete? Tilltron till lärarnas förmåga att ­planera sin undervisning är minimal i de fall där så sker.
Trenden de senaste åren är att skillnaderna mellan svenska skolor ökar. Skolans kompensatoriska uppdrag blir allt viktigare. Alla elever har inte möjlighet att få hjälp med läxläsning hemma, och att då lämna dessa elever i ett läge där de inte ens har en lärobok som stöd är ett stort svek.

I en del fall där det finns böcker delar flera klasser på en uppsättning och böckerna får stanna kvar i klassrummet, vilket begränsar möjligheten att repetera hemma. I andra fall får eleven bara läsa i övningsboken, och skriva av övningarna i ett skrivhäfte, för att böckerna ska kunna åter­användas året efter. Det är inte så läromedel är tänkta att användas, detta motverkar det didaktiska syftet med materialet.

I skollagen står i 8 §: ”Utbildningen ska vara avgiftsfri. Eleverna ska utan kostnad ha tillgång till böcker och andra lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning samt erbjudas näringsriktiga skolmåltider.” Detta är något många skolor inte lever upp till.
Det statsbidrag för läromedel som delas ut räcker tyvärr inte långt och har inte nått ut till alla skolor. Krisen kvarstår. Intentionen är god, och vi uppskattar den, men problemet är ännu inte löst.

Att alla elever har en egen lärobok och tillgång till annat ämnesadekvat material borde vara en självklarhet. Att kunna ta med boken hem för att repetera borde vara en självklarhet. Att lärarna kan använda sin planeringstid till för- och efterarbete, snarare än att skapa eget material, borde vara en självklarhet.

Rami Aro, ordförande, Svenska idrottslärarföreningen
Anca Chimoiu, ordförande, APEOS (Spansklärarföreningen i Västra Sverige)
Åsa Colliander-Celik, ordförande, Geografilärarnas riksförening
Janet Ericsson, ordförande, Bildlärarnas riksförening
Henri Houssemaine, ordförande, Fransklärarföreningen
Alexander Jonsson, ordförande, Riksföreningen för lärare i matematik, naturvetenskap och teknik
Nils Larsson, ordförande, Svensklärarföreningen
Bodil Liljefors Persson, ordförande, Föreningen lärare i religionskunskap
Lotta Liljered, ordförande, Musiklärarnas riksförening
Soledad Miguel, ordförande, SPLF (Spansklärarföreningen i Stockholm)
Anders Persson, ordförande, Historielärarnas förening
Mia Smith, ordförande, Språklärarnas riksförbund
Annalena Svensson, ordförande, Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk
Ulrika Wedding, ordförande, Biologilärarnas förening

”Lärarna skriker efter hjälp med skolböcker åt barnen” - DN.se

Replik på ledartexten av Susanne Nyström i DN 24 oktober 2023 

Reaktionerna på Susanne Nyströms ledare i DN lät inte vänta på sig utan kom snabbt och i stor omfattning. Mycket klokt har redan förts fram i tidskrifter och i kommentarsfält kopplat till artikeln. Vi kan bara understryka den av oss upplevda bristen på kunskap som ledar-
skribenten i fråga uppvisat inom området. Vi förundras över hur man utan vetenskapligt stöd eller kunskap i ämnet kan ta sig friheten att skjuta så skarpt mot det som på så många sätt bidrar såväl till den svenska kulturen, ekonomin och folkhälsan. Att se våra ämnen som något som varken har ett egenvärde eller en stor påverkan på utveckling och förmågor visar på en kunskapsbrist vi inte bara kan låta passera. En internetsökning bort så kommer alla som vill att kunna hitta gedigen forskning om vikten av de praktisk-estetiska ämnena eleverna möter i den svenska skolan.

I samhället, kulturen och livet spelar våra ämnen en mycket central roll. De samlar, engagerar och skapar mening. Värdet i att kreativt skapa, utforska ensam och tillsammans med andra genererar inte bara kunskap i det enskilda ämnet utan har en direkt påverkan på både inlärningsförmåga, psykisk hälsa, kreativitet, innovation och inte minst förståelse för omvärld, kultur, miljö samt historiska och samhällsmässiga fenomen.

De praktisk-estetiska ämnena har under lång tid arbetat för mer tid i fördelningen i timplanen. Vi har precis som många andra ämnen en gedigen kursplan med ett omfattande centralt innehåll framtaget och beslutat av Skolverket och regeringen. De praktisk-estetiska lärarna har redan svårt att hinna med som det är idag, mindre tid är det sista vi behöver. 
Sveriges elever förtjänar en utbildning i våra ämnen och Sverige som land är beroende av att vi utbildar nästa generation i våra ämnen.

Vi ber skribenten i fråga att återkomma när hon har tagit del av den forskning som finns om de estetiska ämnenas betydelse för barn och unga och ser fram emot en nyanserad diskussion baserad på vetenskapliga teorier och forskning.
 
Lotta Liljered, Ordförande Musiklärarnas Riksförening
Janet Ericsson, Ordförande Bildlärarnas Riksförening
Marielle Fahlén, Stf. Ordförande Slöjdlärarna
Kicki Liljedahl, Programledare för Musiklärarprogrammet Musikhögskolan Ingesund
Karina Ericsson Wärn, Rektor vid Beckmans Designhögskola
Nils Claesson, Lektor Stockholms Konstnärliga Högskola
Lars Andersson, Utbildningschef, Ämneslärarutbildningen i Musik vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet 
Sara Ilstedt, Professor i produkt och tjänstedesign vid Kungliga Tekniska Högskolan
Johannes Landgren, T f Rektor vid Kungliga Musikhögskolan
Göran Nikolausson, Universitetslärare och verksamhetsansvarig   Make Music Matter!, Linnéuniversitetet 

Hilmersson skriver vidare: ”Och det är ju en fantastisk sak. Jag minns själv hur jag knatade iväg och spelade både klarinett och piano i min barndom och för undervisningen stod en musiklärare - med lön från kommunen. Frågan han ställer sig i slutet av artikeln är: Hur
kommer det sig att barn i Sverige anses ha rätt till kommunalt anställda ledare när de ska lära sig att spela teater eller saxofon - men får sätta sitt hopp till någon snäll förälder, som ställer upp gratis, när de vill spela fotboll eller basket?

Musiklärarnas Riksförening skrev ett svar....

”Hej och tack för en tänkvärd krönika, Eric Hilmersson (”Nästan provocerande att höra den kommunala musikskolan hyllas”, GP 19/3-19). Skulle dock vilja lyfta några synvinklar på ämnet ytterligare. Jag håller med dig om att kulturen bygger ett starkt samhälle. Rent historiskt sett kan man se att välutvecklade och välmående samhällen också bärs upp av rik kultur.

Du citerar bl.a. Thomas Svensson, som menar att ideellt arbete kanske inte kan vara det längre, utan behöver avlönas för att människor ska fortsätta att engagera sig. Ja, alltmer lutar åt det hållet. Under min egen uppväxt var det vanligt att många människor jobbade ideellt för olika organisationer, idrott, musik etc och en stor del av Sveriges framgångar har säkert vilat på dessa ideella axlar. I dag ser vi föreningsdöden härja. Något har hänt i vårt samhälle som gör att de flesta inte ser det som värt något vare sig att vara ledare, eller medlem i olika typer av föreningar.

Som ordförande i Musiklärarnas Riksförening sedan ett antal år tillbaka (ja, ideell) har jag sett att andra ämneslärarföreningar läggs ner och även vi i MR kämpar i motvind. Trots att vi jobbar med att påverka Regeringen, riksdagsledamöter, Skolverket, SKL etc med motioner, debattinlägg, etc och recenserar litteratur, har koll på fortbildningar etc, står för en hemsida (med stort länkskafferi, tips om forskning och arbetsmiljö m.m så är medlems-engagemanget svagt. Vi har en annan samhällsstruktur helt enkelt och måste kanske tänka i nya banor, men hur?

Vad det gäller skillnader mellan idrottsföreningar och kulturskolan, så finns det några saker som du också borde beakta - och det är att idrott har en större position i skolan jämfört med musik. Idrotten kommer dessutom att få ytterligare tid per elev och vecka. I nuläget har musikundervisningen 230 timmar i högstadiet och idrotten 500. Idrotten får mer tid nästa läsår. 230 timmar musik innebär ca en gång i veckan under två års tid och på den tiden är det mycket som ska klämmas in från det centrala innehållet, vilket gör att både lärare och elever upplever musiken som stressig. I skolan ska de som undervisar vara välutbildade, ha en högskoleutbildning bakom sig, vilket även är fallet med de som jobbar i kulturskolan. Detta vill jag hävda, är inte lika vanligt förekommande inom idrottsföreningar. Det kanske är en väg att gå att helt enkelt göra det ideella arbetet där professionellt? Har kommuner råd, eller inte råd med det sett ur ett framtidsperspektiv?

Dessutom har svenska elever idrott på gymnasiet, men där försvinner musiken. Sverige
tror helt enkelt att det inte behövs särskilt mycket kunskap för att hålla på med musik, eller så tycker man att det är oviktigt, trots forskning som talar mer än starkt för dess betydelse för individers utveckling som samhällsbärare. Den svenska musikexporten kan inte längre känna sig trygg. Kulturskolan har varit en viktig del av den tidigare framgången, men på många håll har man dragit ner på den verksamheten och på sina håll har den försvunnit helt. I nuläget skulle jag tro att föräldrar betalar ungefär lika mycket för att deras barn ska ha en plats på kulturskolan, som deras medlemskap och utrustning i en idrottsförening - vissa fall mer. Initialt har det annars varit lättare för barn från s.k. ”lägre samhällsklasser”, fler mindre bemedlade hem att delta i enklare idrottssammanhang och kulturskolan har
allmänt sett varit för medelklassbarnen, eller de som kan betala för att de ska gå där.
Redan där ser vi en orättvisa. I dag tror jag att detta även gäller om man vill delta i idrotts-sammanhang. För en större rättvisa borde alltså skolan stå för en mer rättvis fördelning vad det gäller tid och ämne.

Idrott och musik bör inte sättas i ett motsatsförhållande vad det gäller människors hälsa och det samma gäller annan kultur.

Sammanfattningsvis verkar vi ha samma åsikt vad det gäller vikten av att ha kultur i alla dess former i vårt samhälle. Det är en viktig diskussion att ta upp hur vi förvaltar detta kulturarv och på vilka sätt, eller vilka medel och ledar-, eller lärarkvalitéer det behövs. Diskussionen är allt för viktig för att inte betraktas från fler synvinklar. Jag välkomnar därför ett betydligt större resonemang i frågan - för vårt bästa, för kommande generationers bästa, för Sveriges bästa.

Vänliga hälsningar,
Kristina Stenborg, legitimerad musik- och svensklärare, samhällsbärare och ideellt verksam ordförande i Musiklärarnas Riksförening
 

Föreningen konstaterar med glädje att ämneslärarföreningarnas gemensamma arbete med att påverka politiker när det gäller Skolverkets tankar på att ta bort statsbidraget  har gett resultat.

Med debattartikeln (se nedan) och olika uppvaktningar av bl a sakkunniga går det att förändra redan tagna beslut. Detta visar tydligt att man tillsammans kan påverka.

https://www.svd.se/fridolin-amneslarare-ska-fa-tillbaka-bidrag

Nedan den skrivelse som föreningen gjorde i  samarbete  med andra intresseföreningar.
Detta lyckades för statsbidraget återinfördes 2018.

Föreningen fick liksom andra ämnesföreningar besked i november om att statsbidraget utan förvarning har tagits bort .  En debattartikel,  publicerad i Svenska Dagbladet, har skrivits tillsammans med de  andra drabbade ämnesföreningarna.

”Lärarna behöver kunna utveckla sina ämnen”
För en kort tid sedan fick Sveriges ämnesföreningar ett chockartat besked. Utan föregående varning och med omedelbar verkan beslutade Skolverket att dra in det statsbidrag vi har fått i decennier. Det är ett hårt slag mot möjligheterna att utveckla undervisningen, skriver företrädare för en rad ämnesföreningar.
 
DEBATT | ÄMNESFÖRENINGAR
Ska svensk skola bli framgångsrik måste lärare få mer makt över sin yrkesutveckling, tillgång till fler professionella forum och nätverk, mer samverkan och kollegialt lärande – inte mindre.
Beslutet att dra in statsbidraget till ämnesföreningarna får förödande konsekvenser för landets lärare. Våra ideella föreningar förser ämneslärare med samarbetsforum, ämnesutveckling, fortbildning, samverkan med forskare, internationella kontakter och nätverk. Inte nog med att allt det vi utför behövs och efterfrågas i skolans styrdokument, i våra ideella föreningars regi utförs det dessutom till en mycket blygsam kostnad. Utan ämnesföreningar tar Sverige ett stort steg bort från en professionell ämneslärarroll, och även ut ur de internationella ämneslärarnätverken. Vi begär därför att beslutet rivs upp och att ämnesföreningarna tvärtom får stärkta förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete för svensk skola.

De försiktigt positiva Pisa-resultaten till trots är vi i ett läge där svensk skola brottas med många problem. Låga kunskapsresultat, glädjebetyg, bristande likvärdighet, stor och växande lärarbrist. Läget är särskilt allvarligt när det gäller ämneslärare. Platserna gapar tomma på många utbildningar och avhoppen från lärarutbildningen är som högst när det gäller denna grupp. I OECD:s utbildningsrapport 2015 rekommenderas Sverige att öka attraktiviteten i läraryrket, satsa mer på fortbildning av lärare och skapa bättre förutsättningar för samverkan mellan lärare. Att i det läget tilldela ämnesföreningarna, som står för just det här, ett så hårt slag är inget annat än obegripligt.

En professionell ämneslärarroll förutsätter kontinuerlig yrkesutveckling och samarbete både inom och utanför landets gränser. En stor del av detta arbete utförs idag av ämnesföreningarna, föreningar som har funnits i Sverige i mer än 100 år. Vi tillhör nordiska, europeiska och globala paraplyorganisationer och samverkar kring fortbildning, undervisning och policybeslut nationellt och internationellt. I det svenska myllret av skolhuvudmän har lärarnas professionella roll och tillgången till fortbildning blivit hårt eftersatta. Inför de kompetensbrister som uppstått har vi fått statliga insatser riktade mot enskilda ämnen och åtgärder. Även om sådana insatser både kan vara välbehövliga och ha positiva effekter handlar det om punktinsatser.

Den kontinuerliga kompetensutveckling och yrkesutveckling som är en förutsättning för god ämnesundervisning kan inte ersättas av brandkårsutryckningar i ett specifikt ämne. De statliga insatserna skapar dessutom en ond cirkel genom att huvudmännen backar ytterligare från sitt ansvar för lärarnas kompetens. Det vi ser är att huvudmännens budgetposter för fortbildning har krympt och att lärarnas friutrymme att välja fortbildning har minskat under de senaste fem åren – detta från en redan låg nivå.

Men det handlar inte bara om undervisningens kvalitet. En yrkesutveckling och samverkan som hanteras av lärarna själva, och som föds ur faktiska behov, bidrar även till ämnesläraryrkets attraktivitet och status. Det senaste lärarlönelyftet är en av flera omdiskuterade åtgärder för att öka läraryrkets attraktivitet. En invändning har varit att pengarna fördelas godtyckligt, en annan att den ställer lärare mot lärare. Vi får invänta Riksrevisionens undersökning för att kunna bedöma om miljarderna har haft någon positiv effekt. En annan kritisk utredning gäller de statliga forskarskolor som skulle höja lärarnas status och ge nya karriärmöjligheter, men som av allt att döma inte fått avsedd effekt.

Beslutet att dra in de mellan 600 000 och 800 000 kronor som årligen har utbetalats till landets 15 ämnesföreningar behöver däremot ingen extern utvärdering. Tack vare statsbidragen har våra föreningar kunnat erbjuda fortbildning, nätverk, remissutlåtanden, ämnesolympiader, forskardagar, ämnestidskrifter med didaktiskt innehåll, deltagande i internationella och nationella konferenser, medlemskap i internationella paraplyorganisationer. Pengar som läggs på ämnesföreningar leder till bättre undervisning, bättre lärare – men framför allt leder de till kollegialitet, kontakter och samverkan mellan ämneslärare både nationellt och internationellt.

Ytterligare en viktig funktion hos ämnesföreningarna är att vi kan lyfta specifika och smala utmaningar och perspektiv som kan ha avgörande betydelse för elevernas inlärning och framgång. Lärarprofessionen är inte bara ett yrke, utan många. Det är stor skillnad på att undervisa på lågstadiet eller på gymnasiet, på att undervisa i historia eller fysik. Fackförbund, politiker och tjänstemän kan inte ha inblick i de utmaningar, behov och utvecklingsmöjligheter som finns inom varje skolämne. Ingen ämnesundervisning är heller statisk. Språksyn och uttrycksformer förändras, vår kunskap om naturvetenskapliga fenomen förändras, ny kunskap om hjärnan, pedagogik och didaktik påverkar olika ämnen och undervisningssituationer på olika sätt.

Ska svensk skola bli framgångsrik måste lärare få mer makt över sin yrkesutveckling, tillgång till fler professionella forum och nätverk, mer samverkan och kollegialt lärande – inte mindre. Ämnesföreningarna har länge varit och bör fortsätta att vara en plattform för lärares ansvarstagande och professionella utveckling. Tillåts de förtvina kommer resultatet att bli sämre undervisning, mindre samverkan och mer toppstyrning, vilket vore förödande för skolans högre stadier.
Riv därför upp beslutet att stoppa stödet till ämnesföreningarna. Ge oss långsiktiga, hållbara förutsättningar att fortsätta att utföra vårt viktiga arbete för svensk skola. Professionsinitierad skolutveckling och samverkan bör få all tänkbar uppmuntran – inte denna dödsstöt.

Minna Panas - Biologilärarnas förening
Lena Hedenbratt - Coordinadora de Asociaciones de Profesores de Español de Suecia
Françoise Sule - Fransklärarföreningen
Helena Sjöberg - Föreningen Lärare i Ekonomiska Ämnen
Annika Lindskog - Föreningen Lärare i Religionskunskap
Johan Ceder - Föreningen Lärare i Samhällskunskap
Karin Wakeham - Geografilärarnas riksförening
David Ludvigsson - Historielärarnas förening
Inger Andersson - Lärare i Matematik, Naturvetenskap och Teknik
Kristina Stenborg - Musiklärarnas Riksförening
Jilda Sürüp - Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk
Helena von Schantz - Språklärarnas riksförbund
Nils Larsson - Svensklärarföreningen
Per Berggren - Sveriges Matematiklärarförening
Pehr Palm - Sveriges Turismutbildningar

Fotnot: Länk till den utredning vi refererar till: http://www.oecd.org/sweden/sweden-should-urgently-reform-its-school-system-to-improve-quality-and-equity.htm

MRs har med utgångspunkt från bl a den tidigare genomförda enkäten skrivit en debattartikel. Den skickades till flera olika tidningar, men publicerades enbart i  GP 21 september 2015.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2837788-battre-skolresultat-med-mer-musik-pa-schemat

Musik gör dig smart!

Musikämnet i skolan tränar elevernas arbetsminne och kognitiva förmåga! I musikundervisningen utvecklas förmågan att samarbeta och fokusera! Under 2014 genomförde Musiklärarnas Riksförening (MR) en enkät som besvarades av cirka tusen musiklärare. Denna liksom Skolverkets nationella utvärdering av musikämnet i grundskolan (NÄU2015) visar på elevernas bristande förutsättningar att utvecklas och nå läroplanens mål.

Måluppfyllelsen i skolan har enligt den senaste PISA-undersökningen rent allmänt minskat drastiskt. I toppresterande länder som Finland och Kanada länder har eleverna åtskilligt mer undervisningstid i musik. Resultat från modern hjärnforskning pekar på att musik utvecklar hjärnan. Några exempel:

I en artikel i Aftonbladet, 150331, “Musik gör barn lite smartare”, hänvisas till prof. Fredrik Ulléns forskning i kognitiv neurovetenskap: "Barn som musicerar aktivt gör bra ifrån sig i språk och matematik, men också i tester av allmän IQ". I artikeln refereras också till forskning som visar att musiklektioner har dubbelt så stor effekt på barns kognitiva förmågor som sportaktiviteter har.

I Svenska Dagbladet, 130610, ”Skolan lämnar WO till industrin” refereras till en av Kanadas mest framstående forskare i psykologi, Glenn E Schellenberg, som påvisar “signifikant förbättrade studieresultat för de elever som får mer musik i skolan".

I en forskningsstudie från 2011 konstaterar professor Torkel Klingberg vid Karolinska Institutet (Den lärande hjärnan) att musicerande är den aktivitet som använder flest delar av hjärnan samtidigt. Musikutövning stärker arbetsminnet och främjar såväl elevers läs- och skrivutveckling som samarbetsförmåga.

MR:s enkät och Skolverkets nationella utvärdering visar att:
- musiklärare ofta har alltför stora grupper för att kunna bedriva en meningsfull musikundervisning
- musiklärare ofta har ett alltför stort antal elever att bedöma och utveckla

Musiklärarnas Riksförening kräver:
- att elever får goda och likvärdiga förutsättningar för lärande i musik

- att elever får en god lärmiljö i enlighet med Arbetsmiljöverkets riktlinjer (2009). Dessa stipulerar undervisningsgrupper om högst 15 elever

Musik gör elever smartare!
Musicerande och musikundervisning bidrar till att stärka elevers utveckling!

Kristina Stenborg, ordförande i Musiklärarnas Riksförening,
musik- och svensklärare, Kapareskolan, Onsala.