Design för lärande i musik

Den svenska musikskolan och dess instrumentalundervisning har "ända sedan den startade" strax efter andra världskriget varit före- mål för både ris och ros. Dess unika möjligheter för barn och ungdo- mar att utvecklas musikaliskt och dess bidrag till den svenska mu- sikexporten har rosats. Risats har den kommunala musikskolan för dess konserverande roll och dess stelbenta undervisningsformer. År 2000 uppmanade Robert Schenck med sin bok "Spelrum" till en vitalisering av instrumentalundervisningen genom att med en va- rierad undervisningsmetodik bidra till en större frihet och känsla av lust hos såväl lärare som elever. 2010, tio år senare, ger Norstedtsförlag ut" Design för lärande i musik", av Anna-Lena Kempe och Tore West.

"Design för lärande i musik" tar stöd i aktuell musikpedagogisk forskning och försöker ge svar på frågan hur musik får mening i sociala sammanhang och på vilket sätt meningsskapande hänger ihop med lärande i musik. Boken är starkt kritisk till dagens kommunala musikskola och författarna tecknar i mångt och mycket en svart bild av den kommunala kulturskolans undervisning.

Efter att ha läst båda böckerna stämmer Musikläraren möte med Robert Schenck. Vi är nyfikna på vad Robert, som arbetar som metodik- och kammarmusiklärare på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, anser om "Design för lärande i musik" i förhållande till den egna boken "Spelrum". Vi sammanträffar med Robert en isande kall marsdag i samband med en kammarmusiklektion med de två musikerstudenterna Anna Brolin och Carl Marttala.

– Hur kom det sig att du skrev "Spelrum" år 2000?
– Det var så att Bo Ejeby på Ejeby Förlag tog kontakt och helt enkelt bad mig att skriva en bok om instrumentalmetodik, ej instrumentspecifik. Boken skulle rikta sig till studenter och yrkesverksamma lärare. Mitt syfte var..., ja, jag hade varit metodiklärare i 25 år. Jag började som flöjtmetodiklärare. Därefter blev jag träblåsmetodiklärare och sedan lärare i allmänmetodik. Det mesta i boken är principer, metoder och idéer som kan användas av alla instrumental- och sånglärare; jag betonade betydelsen av kombinationen kvalitet och lust. I boken finns tankar om hur man kan använda sång, rörelse, improvisation och ergonomi som verktyg i lärandet.
Robert tar fram sin bok och bläddrar lite...

– På tal om att undervisningen skall vara lustfylld , så väckte min artikel "Above All Learning an Instrument Must Be Fun", som redan 1989 infördes i British Journal of Music Education, rätt många frågor. Nästan samtliga ord i titeln tålde att definieras. Det blev konstruktiva diskussioner.

– Rubriken "Spelrum" antyder att... ?
– Ja, förutom att den syftar till en musiklokal är tanken att det finns ett spelrum i undervis- ning för ett antal konstruktiva lösningar, och att det skall finnas en balans mellan det som ibland upplevs som motsatser – nya och gamla uppgifter, med och utan noter, lätt och svårt, improviserat och förut bestämt, frihet och ramar, mm. Barnpsykologen Lars H Gustafsson är en av mina favoriter. Han menar att vi tillsammans måste skapa en "trygg struktur", i vilken barnet skall förstå att det finns utrymme för frihet och improvisation.

– Det var lite om din bok. Vad tror du är anledningen till att författarna till "Design för lärande i musik" har skrivit just den här boken, nio år senare?
– Jag gissar att författarna vill belysa nuläget och att de har en ambition att förnya instru- mentalundervisningen. Boken är mycket intressant. Den "riktar sig till dem som vill stödja dem som vill lära sig spela ett instrument", som det står i omslagstexten. Boken innehåller referenser till en mängd undersökningar och vetenskapliga texter. För övrigt saknas min bok i referenslistan ... det kanske beror på att deras bok just är nästan enbart forskningsrelaterad. Min bok bottnade i mina egna erfarenheter av instrumentalundervisning och refererade till reformpedagoger som Dalcroze, Kodaly, Suzuki, Daniel Helldén med flera och dessutom framstående forskare. Det intressanta är att deras slutsatser får uppbackning i otaliga exempel och tips i min bok.

– Och vilka slutsatser är det?

– Ja, till exempel att det är viktigt med im- provisation och att lärare bör avdramati- sera detta med talang och begåvning. Den nya boken lyfter också fram gruppunder- visningen och att lärarna bör tona ner de kognitiva aspekterna av inlärning och mer låta de affektiva komma fram. Författarna diskuterar också övningens betydelse och att lärare och elev måste kommunicera om övning.

– Vad tycker du om deras lektionsexempel? – Anna Lena Kempe och Tore West, två framstående forskare, har kommit med en bok baserad på sin egen och andras forsk- ning. Det som bekymrar mig är att nästan samtliga exempel som de redovisar utifrån sina insamlade data är negativa, ibland häp- nadsväckande. Den enda lektion som är positiv är den då två elever spelar tillsam- mans...utan lärare. Men jag tvivlar inte på riktigheten i deras empiri. Detta är vad de har sett och upplevt.

Robert fortsätter engagerat.

– Boken blir intressant för mig först från och med kapitel 7 där författarna presenterar sin lysande analys av det insamlade materialet. Där använder författarna bl a den "svarta pedago- giken", maktperspektivet samt outtalade normer och traditioner som ett raster mot empirin. På det sättet erbjuder de läsarna en spännande bas för vidare utveckling.

– Vem kommer läsa den här boken? Skulle du använda denna bok som kursbok?
– Ja, boken är begriplig och relevant. Den är både vardagsrelaterad och forskningsknuten. Det är bra. Detta behöver studenter och lärare. Tyvärr är lektionsexemplen för likformade och som sagt, obalanserat negativa, och alldeles för lite utrymme ges till positiva undervis- ningsalternativ.
– Finns de goda exemplen?
Robert väntar in...
– Flera borde ha funnits i boken.
Han fortsätter...
– Jag vet att de goda exemplen finns. Jag tar upp många i "Spelrum". I Göteborg och Väst- sverige finns många goda exempel som jag känner till, och El Sistema har just startats. Dess- utom har vi här på HSM en kurs där blivande musiklärare tillsammans med elever i en musikskola arbetar under handledning helt utan noter i en fritt vald genre.

Vi går vidare med en fråga om den framtida ideala instrumentalundervisningen...
– Det är viktigt att vi behåller det innehåll som redan fungerar bra och samtidigt satsar på kompetensutveckling. Välfungerande undervisning med till exempel bra ensemblespel med noter skall naturligtvis finnas kvar. Utöver detta måste vi fortsätta att förnya oss. Det måste vara en självklarhet att vi t ex arbetar i grupper - både med och utan noter, att vi inte utövar svart pedagogik, att vi hittar meningsfulla sammanhang att musicera i och att vi hittar fram till och använder oss av den digitala tekniken. Det är för övrigt också viktigt att komma ihåg att vi har en annan elevkategori än för tio år sedan då min bok kom ut.

– Boken "Design för lärande i musik" är en värdefull erfarenhetsanknuten och forsknings- baserad bok som rekommenderas såväl till högskolan som till verksamheten. Den skall diskuteras och debatteras.
Avslutningsvis säger Robert Schenck med glimten i ögat att...
– Parallellt kan man ju använda "Spelrum" ... som är mer "hands on" - orienterad.